Debatt: "Jag har inget mer att säga längre i instinktivt försvar"

I dag är det första skoldagen för många barn, men inte för en pojke som bodde i Biskopsgården till klockan 03 på natten i dag. För cirka sex timmar sedan sprängde någon eller några en handgranat, förmodligen i en trapp i ett lägenhetshus. Den var antagligen avsedd för en person som levt under hot om våld.

I stället dog en pojke vars namn jag inte vet.

I går var jag på Vårväderstorget, där jag målade en väggmålning från klockan 20 till 03. Under den tiden träffade jag många boende som vittnade om ökat våld i området Biskopsgården. Jag svarade instinktivt med att påpeka att det bor många familjer och barn där och att det finns mycket kärlek i området, att det är en liten klick som utsätter andra kriminella för våld.

Jag sa också att media bidrar med bilden av ett våldsamt Biskopsgården och att det överdrivs åt alla håll och kanter.

Men samtidigt sker detta ofattbara ett stenkast därifrån strax innan jag åker hem. Jag har inget mer att säga längre i instinktivt försvar, jag tänker inte säga något mer om hur många bra människor det finns och hur jag upplever att våldet de boende beskriver är överdrivet som ett resultat av medias rapportering och all den där kärleken dör när pojken vars namn jag inte vet blivit berövad sitt liv och där familj och vänner inte längre kan ge pojken kärlek och tala om för honom att han är älskad och har hela sin framtid framför sig, hur spännande och kul det ska bli att börja skolan igen och träffa alla sina kamrater, det kommer han aldrig att uppleva, inte heller ta studenten, bli den personen han vill bli, skaffa barn, resa ... stopp.