Debatt. .

2013-10-11 02:00

”Inte så känslig av mig”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Senaste åren har flera rättsfall avslöjat ett glapp mellan opinionen och juridiken när det kommer till sexualbrott. Vad ställs en ung kvinna inför i sitt liv? Sarah Reivinger, 22 år, berättar.

En sen kväll tar jag en taxi, en svarttaxi. 

Jag är full och skrattvrålar att jag ska till en förort i Göteborg. Håller låda och sittdansar till någon låt jag aldrig hört förr. Ett typexempel på jobbig taxikund som säkert höjde musiken utan att fråga. 

En hand på mitt lår. Liksom som en klapp för att invänta reaktion.

Jag ignorerar. Säger inget. Jag säger inte nej. Som om att min tystnad är ett godkännande från min sida så glider handen in till mitt innanlår. Jag är ”inte så känslig” men jag vill ut ur bilen. 

Jag är inte rädd. Känner mig inte direkt hotad. Men jag vet att det inte är okej. På samma sätt som jag inte blir rädd när någon spottar mig i ansiktet. Det här är inte okej. Man har rätten till att bli arg.

Men vad ska jag göra? Ställa till en scen som eventuellt enbart gör att denna hand blir hårdhänt? Nej.

Vi åker hela vägen och jag tänker att tio minuter är överkomligt, vi åker genom ett industriområde och jag ser den perfekta våldtäktscenen framför mig, nästan klyschigt. Tänker på hur skulle jag reagera vid våldtäkt. Jag hade nog varit ett tyst våldtäktsoffer, en som inte sa nej. Jag skulle vara ett våldtäktsfall som blev avskrivet, våldtäktsmannen skulle inte bli dömd för att jag inte sa nej.  

Idag sitter jag aldrig i framsätet när jag åker taxi ensam. Och jag har åker skamligt mycket taxi. Jag vill inte känna att det är mer farligt för mig att leva än för någon annan. Jag vill inte se mig över axeln. Jag vill kunna åka svarttaxi utan att vara rädd om jag vill. Jag vill gå hem från krogen utan att hjärtat rusar vid steg som går lite för snabbt bakom mig. 

Paris. Jag sitter, tillsammans med min kompis, i lobbyn efter en blöt kväll. Klockan är 05.00 och en ung kille sitter i receptionen. Vi ber om en vinöppnare. 

Kort därefter dyker en till ung kille upp. De slår sig ner. Det tar tio minuter och jag har återigen en främlings hand på insidan av mitt nakna lår. 

Jag trycker bort handen.

Sitter kvar eftersom att jag behöver internet.

Sitter kvar för att jag förutsätter att jag har rätt till det.

Det är ett par ihärdiga händer.

Vi förstår inte varandra. Jag kan inte franska. Och de förstår knappt engelska. Det eskalerar och ju tydligare vi blir med att vi inte vill ju starkare blir händerna.

Vi springer till slut upp på rummet och låser dörren.

Vi är inte så känsliga av oss.

Sådant händer. 

Klockan är 02.40 och jag är spritfull. ”Hej, du. Dina bröst är fantastiska”, sa han. Det räckte för jag ville ju bara knulla. Helst med någon att tycka om men framför allt bara knulla. Ja. Jag var ensam. Ni vet hur det är, man är för full och ingenting går.

Somnar och vaknar av att någon trycker in sin kuk bakifrån. Per automatik låter jag det hända.

Vaknar till och inser att någon som inte känner mig just tryckt sig in i mig utan att veta om det är okej. I min kropp.

Jag är inte så känslig av mig.

Hur många gånger ska inte så känsliga jag hamna i dessa situationer? Hur långt får det gå innan inte så känsliga jag får lov att känna obehag i att rätten till vad som händer med min kropp, i min kropp, inte längre är upp till mig? Befogat att ens få bli arg. Helt utan att känna att jag moraliserar och överreagerar?

Inte så känslig av mig.

Hur långt får man gå, vad är ett sexuellt övertramp? När blir övertramp faktiska övergrepp? Vad krävs för att jag inte ska ”skylla mig själv”? När får man bli arg utan att känna skuld, bli arg utan att ursäkta och minimera händelsen till någonting som händer, något jag pratar om med mina vänner som en ”oskön grej” jag var med om. För ja, det händer. Varje dag. Överallt. Hela tiden.

Och vi måste prata om det.

Sarah Reivinger