Debatt. .

2019-10-07 04:00
Vi allierar oss med feminismen, med hbtq-personers rättigheter och vi gör motstånd mot normaliseringen av rasism men hur ofta slår vi ett slag för funkis-aktivismen? undrar debattören. På bilden Arbetsförmedlingens aktuella kampanj. Foto: Sao-Mai Dau
Vi allierar oss med feminismen, med hbtq-personers rättigheter och vi gör motstånd mot normaliseringen av rasism men hur ofta slår vi ett slag för funkis-aktivismen? undrar debattören. På bilden Arbetsförmedlingens aktuella kampanj.
Puffetikett
Dagens ETC

Hur ofta slår vi ett slag för funkis-aktivismen?

Personer som inte själva bryter mot funktionsnormer stöttar gärna olika kamper. Men stödet för funktionsrättsrörelsen är alldeles för svagt, argumenterar dagens debattör.

Hur ska vi kunna leva i en Greta Thunberg-hållbar framtid om vi inte förstår vad ett jämlikt samhälle innebär? Ett samhälle där normgrupper inte förminskar normbrytande grupper genom exempelvis reklamkampanjer.

Jag förstår vad Arbetsförmedlingen vill förmedla med sin kampanj. Kända profilers ansikten har klippts in på människor med funktionsvariation i syfte att vända på maktförhållanden och påverka arbetsmarknaden till att vara mer inkluderande. Men copyn till influenser och musikjournalist Natalie Erikssons bild blir oerhört smaklös: ”Hade hon blivit en mäktig influencer?” Natalie ÄR en mäktig influenser, likvärdig youtubern Therese Lindgren, vars ansikte man klippt in på hennes kropp.

Ett högaktuellt exempel på hur lite vi människor med så kallad normfunktion tar till oss av funkis-aktivismen. Och hur lite vi förstår på vilket sätt vi bidrar till funkofobin. Det är inte första gången.

Ganska många är kanske som jag. Lagom samhällsengagerad från någon form av medelklass. Som gärna vill vara i varje fall en halvschysst person, men som knappt ägnat en tanke åt den här gruppen.

Vi allierar oss med feminismen, med hbtq-personers rättigheter och vi gör motstånd mot normaliseringen av rasism men hur ofta slår vi ett slag för funkis-aktivismen?

Personligen saknar jag kunskap. Jag hör för lite om det genom mediabruset och min allmänbildning brister. Jag kan inte identifiera mig med förtrycket så jag kan inte äga frågan. Men ska det för den sakens skull gå mig så obemärkt förbi?

Nästa Statementfestival arrangeras av gubbar och ett par kvinnliga artister får uppträda. Rimligt?

Fyra månader efter Statement så drog Musikhjälpen igång med temat ”Alla har rätt att funka olika”. Av människor med så kallad normfunktion. Musikhjälpen fick kritik från funkisrörelsen för hur förminskande ämnet lyftes och över representationen i buren. Kritik de sköt ifrån sig, trots att de själva uppgav en representation på bara sex procent bland artisterna.

Reagerar någon utanför funkisrörelsen? Nej. Det är helt tyst från oss övriga. För vi fattar inte grejen. Vi medvetna PK-människor. Snacka om tystnadskultur. Som vi i allra högsta grad är med och bidrar till. Det är strukturell ignorans. Och det är stigmatiserande funkobi.

Reagera den här gången.

Föreställ er att Greta Thunbergs ansikte skulle klistras in på Trumps kropp med texten ”Hade hon blivit en mäktig världsledare?” Det hade blivit ramaskri. Globalt.

Vilken grupp hade godtagit att vara utestängd till 70 procent från det gemensamma samhällsrummet? Eller godtagit att en annan grupp var det? Vi godtar det. Vi med så kallad normfunktion godtar det systematiska utanförskap människor med funktionsvariation utsätts för dagligen.

Anders Westgerd från GiL har sedan 2011 uppmärksammat hur Göteborgs stad årligen bryter mot bygglagen. Ett lagbrott som pågår helt utan påföljder. Eller vidare framsteg.    

Det skaver i mig när det feministiska samtalet hamnar vid att den sexuella utsattheten är värst inom kulturbranschen. När jag har lärt mig från Forum Skill – en resursorganisation med mänskliga rättigheter som utgångspunkt – och deras projektet mot sexuellt våld ”Något har hänt”, att många kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning inte förstår att de blir utsatta, vilket förövare givetvis utnyttjar. En utsatthet som inte ens syns i statistiken.

I den här storyn är vi boven. Vi med så kallad normfunktion. Vi blir de ignoranta männen som inte ser över vårt privilegium. Som för länge sedan borde lyssnat till och inkluderat det högljudda samtal som pågår – från funkisrörelsen. Det ansvaret ska vi äga.

På Språng utmanar vi stereotyper och stigma kring funktion. Genom FN:s Agenda2030 för hållbar utveckling vill vi belysa den låga status funktionsfrågan har – i förhållande till andra jämlikhetsfrågor. Det är inte hållbart. En hållbar framtid är en framtid med ett jämlikare samhälle, för alla.

Anne Norén 
Strategisk kommunikatör Dansföreningen Språng