Debatt. .

2019-02-01 11:49
Statsminister Stefan Löfven (S) under partiledardebatten i riksdagen 30 januari. Foto: Claudio Bresciani / TT
Statsminister Stefan Löfven (S) under partiledardebatten i riksdagen 30 januari.
Puffetikett
ETC Göteborg

Hur försvann vänsterpolitiken?

Den nyliberala strategin ser ut att ha lyckats, skriver debattören.

I en debatt på Stadsteatern den 29 januari debatterades ”Är höger-vänsterskalan död?”. Deltagare var Daniel Suhonen, Tove Lifvendahl, Per Svensson och Helle Klein. Vi fick höra att det politiska landskapet ritats om – de politiska blocken i svensk politik är inte längre höger och vänster, utan GAL TAN skalans motsättningar. Striden om makten står mellan globalister och traditionalister, i praktiken mellan liberala och konservativa. De aktuella frågorna i samhället är numera identitetsfrågor, HBTQ, feminism, miljöfrågor och så vidare. Debatten kretsade kring frågor av abstrakt natur och alla skeenden som nämndes var strömningar i samhället som uppkom utan någon direkt viljeyttring.

I debatten nämndes många aspekter av politiken som människosyn, demokrati och internationella strömningar med nationalism och Brexit. Något politiskt subjekt som med sin vilja driver utvecklingen kunde inte skönjas. Daniel Suhonen nämnde vagt något om klassaspekter men inte förrän frågan ställdes av publiken kom kapitalismens roll upp i debatten. Dock utan att någon av de liberala debattörerna tog upp tråden.

Dagens politiska situation i Sverige är att motsättningarna kommit att stå mellan liberala och konservativa. Socialdemokraterna har på allvar anpassat sig till den liberala marknadsekonomin och gått in i den liberala mittfåran. Någon vänsterpolitik finns inte längre. I den meningen är höger-vänsterskalan passé.  Men hur gick detta till? Och vem gynnas? Uppkom de strömningar i samhället som ville se liberala och konservativa stå mot varann av sig själva? Är det en internationell trend eller är det så att nationalistiska strömningar fängslar fler människor idag?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

De politiker som främst markerat mot nationalisterna är de nyliberala. I flera decennier har dessa gått ut hårdast av alla partier för att angripa nationalismen. Genom att i varje debatt definiera nationalismen som huvudfienden, har fokus flyttats från klasskampen och vänstern. Och media har hängt på och i intervjuer pumpat på med frågor i samma anda. För varje gång liberalerna pekat på SD som huvudmotståndaren har stödet för SD ökat medan stödet för S minskat. Effekten har i praktiken blivit att vänstern på detta sätt hamnat vid sidan av och till slut förflyktigats.

Detta är resultatet. Är det en medveten strategi? Har liberala partier i mitten medvetet flyttat fokus, inte för att mota bort nationalisterna utan snarare för att härigenom undvika att vänstern kommer in i debatten och därmed skriva ut S ur det politiska landskapet?  Att ställa frågan ”Vem?” som skulle ha denna vilja är den fråga som panelen i debatten på Stadsteatern undvek, men vars svar man inte behöver fundera länge över. Kapitalisterna är de som i alla tider önskat sig en värld utan socialister.

Detta skulle bygga på att en bakomliggande kraft styr det politiska skeendet och använder liberalerna i C och L som verktyg i sitt värv.  Att de parlamentariska partierna L och C skulle gå på autopilotstyrning från någon obskyr grupp av kapitalister med en dold agenda är lätt att avfärda som en ”konspirationsteori”. Men man kan då fråga sig om det kallas en konspiration att en grupp med ekonomisk makt agerar strategiskt för att genom lobbying påverka politiken i önskad riktning. Om detta kan kallas konspiration är det otvivelaktigt att konspirationer existerar. Och avslöjanden om Centerns samröre med Bilderberggruppen gör inte sambandet mindre troligt.

Är agerandet medvetet är det en riskabel strategi. I Tyskland för hundra år sen fanns det tankar om att för att manövrera ut socialisterna kunde man kosta på sig att släppa fram en korpral med lustig mustasch. Denne och hans märkliga parti räknade man med att kunna styra. Det visade sig svårare än man trott. Historien kan upprepa sig och det är inte säkert att det blir så lätt att styra Jimmy när väl S är ute ur bilden och tuppkammen växt för stor.

Det är bara att konstatera att den nyliberala strategin att skapa en ny blockpolitik mellan liberala och konservativa verkar ha lyckats och det ironiska är att S får sitta i regeringsställning och administrera politiken med en budget från M och Kd och en kravlista på 73 punkter från L och C.