Debatt: Hotet mot demokratin

Det var 1900-talet som blev demokratins århundrade. Den hyllas i varje högtidstal av våra politiker. Putin och andra diktatorer låtsas att deras länder är demokratier.

På 1970-talet fanns en stark opinion för utökad ekonomisk demokrati. Till och med folkpartiet lade förslag om utökad makt åt arbetstagarna. Men näringslivet gick till motattack och bildade tankesmedjor som Heritage Foudation i USA och Timbro i Sverige. Med sina enorma resurser kunde de köpa forskare och mediafolk. Sedan dess har varje tanke på ekonomisk demokrati varit stendöd.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Demokratin är hotad från flera håll. Mest uppmärksammas den populistiska nationalism som Polen, Ungern och flera östeuropeiska länder för. Yttrandefriheten begränsas. Minoriteter, som romer eller hbtq, ges inte elementära rättigheter. Staten tar över eller styr mediautbudet. Än värre är det i Turkiet där Erdogan har gjort sig till enmanshärskare och fängslar oppositionen och terroriserar kurderna.

Men frågan är om inte ett mindre synligt hot är allvarligare – de transnationella storföretagens maktanspråk. De stiftar inte lagar som upphäver de demokratiska rättigheterna men i kraft av sin ekonomiska övermakt styr de de nationella staternas reella politik.

Globaliseringen har lett till att nationella regeringar fått allt mindre makt medan de transnationella företagen och deras tankesmedjor tagit över. Många politiker har insett detta och lierat sig med företagen. Direktörernas och politikernas karriärer går samma vägar. De klättrar mellan jobb i företagen och tjänster inom regeringskanslierna och politiska poster.

Signifikativt är att Timbro i år gett ut ”Efter demokratin” där Jason Brennan sågar demokratin och argumenterar för ett meritokratiskt styrelsesätt. Är det ett steg på vägen mot att legitimera att kapitalet och dess direktörer tar över styret av världen?

De värsta exemplen kommer från USA. Såväl republikanernas som demokraternas valrörelser bekostas av storföretagen och Wall Street. Trump har inte bara finansierats av honom själv utan av företagare särskilt inom den kristna högern som bröderna Koch och vapenlobbyn med en bakgrund i privata bolag såsom Blackwater med den ökände Prince i ledningen. Ian Buruma jämför i The New York Review of Books stödet till Trump med de tyska företagsledarnas (Krupp, Opel etc) stöd till Hitler 1933.

Men också Obama var lika beroende av storkapitalet. Efter finanskrisen 2008 lät han flera av de som orsakat den bli ministrar i sin regering, till exempel Timoty Geithner som finansminister. Hillary Clintons relationer till Wall Street är välkända.

Samma situation råder inom EU. Kommissionärer och tjänstemän hoppar mellan politiska uppdrag och anställningar inom företag och lobbyorganisationer verksamma i Brüssel. EU:s högre tjänstemän och direktörernas organisationer arbetar och utreder tillsammans.

Ett aktuellt exempel är revisionsföretaget KPMG. I det nyss avgjorda målet mot HQ noterar domstolen att revisionen inte varit i enlighet med god revisionssed och bolaget agerat oaktsamt.

KPMG är inte vilket företag som helst utan just en global aktör – ett av världens största revisions-företag. De var djupt involverade i ”Guptaskandalen ” i Sydafrika där Gupta med hjälp av mutor fick ett antal lukrativa statliga order. Den skandalen är en av anledningarna till Zumas avgång.

För närvarande har EU-kommissionen gett ett uppdrag till KPMG att utreda om statliga verksamheter i ett antal EU-medlemsländer strider mot EU:s regelverk och bör privatiseras. Utredningen görs tillsammans med Luigi Boccioneuniversitetet i Italien som är ett privat universitet finansierat av storföretag och lobbyorganisationer.

Ett annat exempel: EU-kommissionärer har rätten att utse särskilda ”Senior advisors”. Vår kommissionär Cecilia Malmström har till exempel utsett Jan Erik Frydman till senior advisor för förhandlingarna om TTIP. Frydman är delägare och verksam i advokatfirman Ekenberg & Andersson där han ansvarar för den transatlantiska verksamheten. Han är också medlem i den transatlantiska lobbyorganisationen TBD (Transatlantic Business Dialouge).

Just i förhandlingarna om TTIP deltar som medlem i EU-kommissionen ESF (European Services Forum), en lobbyorganisation som driver uttryckliga krav på att vård och omsorg inte skall få skyddas av nationella lagar. EU:s agenda är en kopia av ESF:s krav.

Vad vi ser är alltså att samverkan mellan de icke demokratiskt valda höga EU-tjänstemännen och företagens lobbyister bestämmer den reella politiken. Hur kan vi återta folkens rätt att styra Europa och Sverige?