Debatt. .

2015-06-22 07:53
”Hur ska vi kunna bekämpa Putin och hans antigay-lagar när inte ens en vanlig helylle-svensk kommun kan hissa en enkel prideflagga?”, skriver debattören Madelen. Bild: Marcio Jose Sanchez/AP/TT
”Hur ska vi kunna bekämpa Putin och hans antigay-lagar när inte ens en vanlig helylle-svensk kommun kan hissa en enkel prideflagga?”, skriver debattören Madelen.

Hissa flaggan

Prideflaggan handlar inte om rätten att få gå i en parad en gång om året.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är en ganska ljummen junikväll 2015 under West Pride i Göteborg. Jag läser en tråd på Facebook angående att Öckerö kommun valt att inte hissa Prideflaggan.

Det är många inlägg, en del bra, en del mindre bra. Mitt i tråden ser jag ett inlägg från min före detta, jag blir varm i kroppen och kan inte sluta le åt hennes intelligenta svar. Älskar den delen av henne. Men samtidigt är jag ledsen, ledsen över att året är 2015 och att folk fortfarande tycker att såna som jag inte ska ha samma rättigheter som andra. Samma förmåner som den som passar in i heteronormen. 

Att aktivt välja att inte hissa en pride-flagga är som att kliva 50 år tillbaka i tiden. Vad är det då som får ett gäng öbor, tolv minuters

färjefärd ut i Göteborgs skärgård, att tro att dom är lite bättre än andra, att dom har lite mer rättigheter än andra? 

Det vore lätt att skylla på det frireligösa. Jag vill inte gå den vägen, för jag vet djupt kristna som kämpar sig blåa för hbtq-personers rättigheter. Men hur ska vi kunna bekämpa Putin och hans antigay-lagar när inte ens en vanlig helylle-svensk kommun kan hissa en enkel prideflagga? Prideflaggan handlar inte om rätten att få gå i en parad en gång om året eller rätten att få skapa en egen park som är ”vår” under två veckor. Prideflaggan handlar om att ta ställning, ta ställning och visa stöd. Det är ett sätt att säga att all kärlek är bra, oavsett vad. Ett sätt att visa länder världen över att Sverige är ett land att räkna med i hbtq-frågor. 

När West Pride är slut tas regnbågsflaggorna ner. Allt återgår till det ”normala”. Ingen behöver längre bli påmind om att något som heter hbtq existerar. För alla hbtq-människor där ute är det återigen första dagen på ytterligare ett års krigande, till nästa West Pride. Att var och varannan dag leva under hot, förtryck, förnedring och rädsla. Allt till priset för att en del ska kunna få känna sig bekväma och icke besvärade av sådant dom inte anser vara inom ramen för det normala. 

I skuggan av detta ska min före detta berätta och förklara för sin nioåriga son varför hans mamma inte är lika mycket värd som andra mammor.