Debatt. .

2018-05-29 01:31
Bild: Janerik Henriksson/TT

Greider har fel – och rätt

Ser att Göran Greider (23/5) går till attack mot Sverigedemokraterna för att de försöker stjäla folkhemsbegreppet. Greider glömmer dock att folkhemmet ursprungligen faktiskt kommer just från den radikalkonservativa tradition som Sverigedemokraterna tillhör.

Det är inte en kosmetisk tillägnelse för att flirta med socialdemokratiska väljare som Sverigedemokraterna ägnar sig åt, utan folkhemstanken formulerades faktiskt först av konservativa och ultranationalister som Rudolf Kjellén.

Denne statsvetare och riksdagsledamot var galjonsfigur för det som kallades för ”unghögern” och som hade sin stora glansperiod i början av 1900-talet.

Sverigedemokraterna kan med fördel beskrivas som ”kjellénare”. Och folkhemmet som en av många socialdemokratiska klenoder som de korpat från andra på vägen mot makten – kooperationen, medbestämmandet, löntagarfonderna, studiecirklar, välfärdsstaten med mera.

För att göra en lång historia kort var således ”folkhemmet” i konservativ säck innan den kom i socialdemokratisk påse.
Vad Sverigedemokraterna försöker göra är att stjäla tillbaka folkhemmet.

Det var också detta som Per Albin Hanssons kritiker från partivänstern sköt in sig på. Det var hämtat från högern! Och ansåg att Per Albin svek socialismen genom denna ideologiska manöver.
Hade det hänt idag hade de antagligen sagt något surt om ”varför rösta på kopian när man kan rösta på originalet?”.

De som försökt försvara Per Albin Hanssons folkhemsvision mot denna sammanblandning med unghögern påstår att

Socialdemokraterna ville ett ”inkluderande” folkhem, medan Rudolf Kjellén och dagens Sverigedemokrater vill söker en ”exkluderande” folkhemsmodell.

Det kan ligga någonting i detta, men det är samtidigt rätt tydligt att folkhemmet under sin glans dagar inte praktiserade öppna gränser, och att den invandring som skedde var strikt reglerad och följdes upp med en självklar assimilering av nyanlända.

Sveriges homogenitet framhölls av den tidens socialdemokrater som en fördel. En del tyder på att vi nu är på väg tillbaka till denna tolkning av folkhemmet. Svenska jobb ska gå till svenskar. Den svenska modellen!

Det där med ”Alla ska med” gäller fortfarande, fast ”alla” har fått en snävare tolkning.

Det centrala är att ”kjellénarna” vill se folket som en organisk helhet. Inte klass eller grupp. Det intressanta med Kjellén var att han förespråkade ”socialism” i meningen nationell socialism. Statliga reformer för hela folket, inte enbart för en viss klass.
Den typen av längtan efter en Stor Gemenskap där vi alla är som en familj tycks locka alla, såväl från höger som vänster.
Som bevis för att Sverigedemokraterna inte har med folkhemmet att göra lyfter Greider fram de svavelosande angreppen på kapitalismens orättvisor som förekom i Per Albins berömda tal 1928  
Visst. Men det Per Albin samtidigt gjorde var att reformera Socialdemokraterna, från att vara arbetarklassens parti till att bli hela folkets parti.

Väljarbasen skulle vidgas.

Möjligtvis kan vi säga att Per Albin skickligt försökte flyga in socialismen under radarn. Genom att tala om folket som en familj – och få samtiden att acceptera denna målsättning – kom han också att göra alla till socialismens medlöpare.

Utom kommunisterna, förstås! För dessa såg Per Albin Hansson till att kasta ut ur rörelsen. Han gick från att vara vänsterdilletant till att bli landsfader, men med de socialistiska idealen kvar någonstans i bakgrunden.

Den antagligen främsta insatsen var att Socialdemokraterna medverkade till under folkhemsflaggen var att göra arbetsmarknaden till en fråga för parterna. Det var facket och företagen som skulle styra lönebildning.

Socialdemokraterna valde klassamarbete framför klasskamp.
Med Saltsjöbadsavtalet kom kapitalismen att erkänna arbetarrörelsens roll som statsbärare. Och arbetarrörelsen – minus kommunisterna – accepterade kapitalismen. Det blev ”den svenska modellen” med inriktning på samverkan i syfte att maximera produktivkrafternas utveckling.

Och än idag är detta grundbulten i den svenska ordningen. Med folkhemmet blev uppdraget inte att avskaffa kapitalismen, utan utveckla den, till, förhoppningsvis, den per automatik övergick till socialism.

Arbetsmarknaden ska präglas av lugn och stabil utveckling, med partssamverkan, inte bråk och stök.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att Per Albin Hansson med folkhemstanken genomförde en triangulering. Han tog socialdemokratins kritik av tjyvsamhället, av de skriande orättvisorna, och bakade samman detta med den nationella tanken, att folket ska vara en helhet.

Han började avsluta sina socialistiska tal med ”Länge leve Sverige!”. Och folk hurrade med.

Socialdemokraterna började argumentera för socialdemokratiska reformer med nationella argument. Rättvisereformer draperades som ”befolkningspolitik”. Grundtanken var, att genom statliga regleringar skulle Sverige bli en helhet. Utan kelgrisar, utan styvbarn.

Greider påpekar att få har läst Per Albin Hanssons hela folkhemstal. Däri har han rätt. Men ännu färre har läst riksdagsprotokollet och debatten som följde av talet, eller tagit del av hur tidningarna uppfattade denna klassiska förkunnelse.
Vad vi kan se i protokollet är att de andra partiledare instämde i Per Albins folkhemska tankegång.

Kritiken kom endast från några perifera figurer som dels var förbannat för att Per Albin inte höll efter de strejkande kommunistiska murarna, samt ingrep mot den demoraliserande restaurangdansen.

Där inledde Socialdemokraterna sin hegemoniska epok. Genom att stjäla det som var bra från högern, baka in det i sin egen förkunnelse och bekämpa kommunisterna.

Således. Greider har delvis rätt i sin kritik, men glömmer det viktigaste. Framförallt missar han att folkhemmet – om inte ordet, så tanken på en organisk nationell gemenskap – har en ofantlig styrka som politiska entreprenörer kan ladda med sin tolkning.

Om nu det socialdemokratiska partiets epok närmar sig sitt slut är det inte konstigt om några intresserar sig för vad dödsboet kan tänkas innehålla.

Stig-Björn Ljunggren 
Fil dr statsvetenskap, ”någon slags socialdemokrat men främst fri samhällsdebattör”