Debatt: Grattis Sverige!

Jag kom till Sverige i augusti 2015 som ensamkommande och sedan dess har jag kämpat för att komma in i det svenska samhället och integreras. Jag fick börja skolan och jobbade så hårt och fick lära mig massor av nya, viktiga ord som yttrandefrihet, religionsfrihet och jämlikhet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I november 2016 kom mitt första avslag och jag blev så chockad och deprimerad att jag började skada mig själv. Jag skar mig i armen, sydde igen munnen, hungerstrejkade och försökte ta mitt liv. Jag hade jättesvårt att koncentrera mig i skolan och med allt annat.

Efter första avslaget kallades jag till ett uppföljningssamtal på Migrationsverket med en handläggare som själv är invandrare. Han brydde sig inte om att jag satt och grät, utan bara suckade åt mig och sa åt mig att jag skulle skärpa mig för att jag är vuxen nu (de hade skrivit upp mig med sex månader till precis 18 år).

Han avslutade med att jag har ingen chans ändå om jag försöker överklaga, för det kommer alltid ett andra och tredje avslag. Jag blev chockad och ledsen och bröt min hand när jag slog den genom en fönsterruta.

Han hade rätt också. Det andra avslaget kom ett halvår senare och det tredje följde några veckor efter det. Men då hade jag börjat kämpa. Efter första avslaget började människor peppa mig och skicka energi till mig.

Jag började åka runt på demonstrationer, tala med politiker, skriva insändare och kämpa på alla sätt jag kunde trots att jag mådde så dåligt själv. Jag fick två priser för min kamp och det gav mig extra kraft.

Efter tredje avslaget tänkte jag att allt är förbi och varför ska jag leva överhuvudtaget? Jag kände mig hopplös och maktlös och visste inte vad jag skulle göra längre, men jag fick en sista chans genom att vi skrev ett verkställighetshinder.

Det var mitt sista hopp.

Efter ytterligare några månader kom besked om en ny prövning och jag fick lite nytt hopp och kraft, men jag vågade inte tro på det. Ytterligare några månader senare fick jag komma på en ny intervju i Stockholm, på videolänk till Malmö och det är lite konstigt eftersom jag bor i Växjö. Men i alla fall så reste jag dit och förberedde mig så mycket jag bara kunde. De grillade mig i fyra timmar om min tro och sedan var det bara att vänta... igen.

Nu har det gått tre månader efter intervjun och igår kväll vid klockan 23, när jag hade lagt mig och pratade med min kompis som sitter på förvar och riskerar utvisning, ringde plötsligt telefonen. Det var min syster Terese som sa att Ahmad, vet du, jag har fått ett brev och vet du vad som står i brevet? Jag kunde inte riktigt säga om hon lät glad eller ledsen, eller båda. Jag sa, snälla vad är det för brev och hon sa: ”Du har fått uppehållstillstånd!”

Jag fick en chock och kunde inte tro på det och sa snälla skoja inte med mig. Hon sa att hon skojar inte om sånt. Jag bad henne att läsa det en gång till och hon började läsa igen och jag fick bara tårar i mina ögon och skrek och frågade henne om mamma Anki vet. ”Ingen vet, jag ringde dig direkt”, sa hon och då ropade jag på min svenska mamma och sprang till henne på nedervåningen. Jag sjönk ner på mina knän och bara grät och grät. Jag kunde inte prata, så jag lämnade telefonen till henne och bara grät av glädje.

Under mina tre år i Sverige kämpade jag för mina egna och andras rättigheter varje dag, varje minut och varje sekund. Många demonstrationer och politikermöten och några som inte ville ha mig här också, men jag visade alltid respekt och kärlek.

Jag vill verkligen tacka alla underbara människor från mitt hjärta, alla ni som hjälpt mig på olika sätt. Ni stod alltid bakom mig i med- och motgång och visade verkligen ert stöd.

Jag vill speciellt tacka min svenska familj, min syster Terese, som alltid var med mig. Hon hjälpte mig så mycket, på så många sätt och hon blev själv sjuk flera gånger och kunde inte gå till skolan på grund av mig. Hon kunde inte ens vara glad själv, när det kom avslag på avslag och trots att det egentligen bara borde påverka mig, så påverkade det egentligen henne mest, för att hon förstod mig så mycket och kände med mig. Hon gav mig alltid hopp och jag kommer aldrig att glömma det.

Min svenska mamma och pappa, som alltid visade respekt och gjorde sitt bästa för att jag skulle få stanna här och kunna börja ett nytt liv här.

Jag vill avsluta med att säga till alla mina bröder och systrar att aldrig ge upp. Jag fick kämpa i tre år, men lyckades till slut – så varför skulle inte ni också kunna lyckas?

Äntligen är den långa väntan över för mig och nu kan mitt liv börja på riktigt.