Debatt: Göteborgs stadsbyggande är fantasilöst

Den senaste mandatperioden har varit rekordår i repris. Fastighetsbranschen har varit ”euforisk” och tryckt på. Den rödgröna majoriteten har haft sin egen agenda som började med att formulera riktlinjer för Göteborgs utbyggnad med ”slutna kvarter i hög exploateringsgrad”. Resultatet har återigen blivit stor skala, enkla lösningar och vårdslöshet med historien. En skillnad är ändå att i 60-talets bostadsbrist skulle ”hela befolkningen” beredas bostäder till ”skälig kostnad”. Nu har marknaden tagit över med få och dyra bostäder som följd.

Det kan vara dags att sammanfatta den här mandatperiodens problematiska stadsbyggande i Göteborg. Den stora skalan är kanske allra mest synlig i alla de höga hus som är på gång. Bortåt ett dussin glänsande glaspinnar planeras runtom i staden, främst i ”Karlastaden” och bakom Centralstationen. Stadsarkitekten har uttryckt oro för att de höga hus som byggts de senaste åren har låg arkitektonisk kvalitet. Inget tyder på att nästa generation höga hus kommer att tillföra staden något annat än dyra kvadratmetrar för de få som har råd att bo ”en nivå högre” som det heter. Planchefen avfärdar kritiken mot de höga husen med att ”när man gör något som är lite annorlunda reagerar människor” (GP 8/8). Men problemet är det motsatta: man försöker sätta Göteborg på kartan genom att göra samma sak här som i Dubai, fast lite mindre. Det är en fantasilös strategi.

Bland de enkla lösningarna lyfts inte minst det slutna kvarteret fram som svar på alla frågor, ”rulla ut rutnät” som den allestädes närvarande lobbyorganisationen Yimby uttryckt det. Yimby påstår att detta är väl underbyggt av forskning. De får inte medhåll av forskare på Chalmers som efterlyser en större öppenhet för att diskutera rätt stadsbyggnadskvaliteter på rätt plats. Kommunens planmonopol kan inte innebära bara en sorts planer. För de kommunanställda arkitekterna gick det så långt att de förra vintern formulerade ett öppet brev där de ifrågasatte alla högt exploaterade planer. De tvingas handlägga planer utan plats för förskolor och skolor och upplever en ”etisk stress” av att hindras verka för ”långsiktiga och allmänna intressen”.

Vårdslösheten med stadens historia kommer med brådskan och trycket på exploatering i attraktiva centrala lägen. Att bygga sjuvåningsbostadshus på Skanstorget är ett akut exempel. Fastighetsägarna i Göteborg skrev för några år sedan ett inlägg där man ville att politikerna skulle köra över ”högljudda minoriteter” och bebygga flera av stadens torg. Som på beställning kommer nu samma förslag, inte bara från fastighetsnämnden utan också från byggnadsnämnden som annars har till uppdrag att stå för allmänna intressen. Johannes Hulter (S), tidigare drivande i Yimby och nu byggnadsnämndens vice ordförande, motiverar att bygga bort Skanstorget med ”ett ekonomiskt tänk” (ETC Göteborg 8/8). Andra värden hamnar i skymundan bakom ”positiva exploateringskalkyler”. Det ekar värsta sortens 60-tal.

Oron över vart Göteborgs stadsbyggande är på väg har både jag och andra uttryckt många gånger om. Men politikerna vill inte lyssna. I samband med en paneldebatt om förtätning i våras frågade jag byggnadsnämndens ordförande, Emmali Jansson (MP), hur hon såg på den professionellt grundade kritik som stadsbyggnadskontorets arkitekter uttrycker, både offentligt och i enskilda samtal, mot planer de tvingas arbeta med. ”De säger vad de tror att du vill höra” blev hennes häpnadsväckande svar. Det är en skandalös misstro mot de egna arkitekterna och en 60-talsmässig ovilja att tänka om.

Är politikerna verkligen nöjda med att bara lyssna på ”högljudda minoriteter” som Yimby och exploatörsintressen? Och är göteborgarna nöjda med sådana politiker?