Debatt. .

2018-01-05 04:30

Göteborg och ojämlikheten

Vi göteborgare har vant oss vid att regelbundet bli uppdaterade om den lokala ojämlikheten. Innan julhelgen var det dags för Göteborgs kommun att än en gång presentera en publikation om göteborgarnas skilda livsvillkor, denna gång något makabert betitlad Jämlikhetsrapport 2017. Releasen ägde rum inför hundratals kommuntjänstemän som utöver ny statistik om klyftorna i staden bjöds på vegetarisk lunch på Svenska Mässan.


VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se


Vi göteborgare har också vant oss vid kommunalpolitiska visionsdokument som slår fast att Göteborg skall vara en jämlik stad. Kommunen ser sig som något av ett föredöme för andra städer i detta avseende och man gör gällande att den nya rapporten innebär att kommunen nu ”växlar upp” arbetet med att skapa ett jämlikt Göteborg.

Nationella, såväl som internationella, medier har under senare tid ofta framställt Göteborgs som en stad präglad av segregation, skjutningar och bilbränder. I det läget krävs det att kommunen visar handlingskraft och behovet att skapa positiva motbilder är uppenbart. Men de skilda livsvillkoren mellan stigmatiserade förorter och välmående innerstads- och villaområden gör att det manierade talet om vikten av jämlikhet närmast blir till en retorisk besvärjelse, långt ifrån de insatser som krävs för att förändra den göteborgska verkligheten.

Faktum är att ju mer exalterat kommunen talar om jämlikhet desto större blir ojämlikheten. Den förra rapporten från 2014, ”Skillnaden i livschanser och hälsa”, var en chockerande läsning om skillnader mellan olika stadsdelar vad gäller arbetslöshet, utbildningsnivå, medellivslängd, ohälsotal och inkomster.

I den nya rapporten slår man fast att många av dessa skillnader förstärkts. 2012 var medelinkomsten i Östra Bergsjön 103 600 kronor medan den i Långedrag låg på 642 900 kronor, en skillnad på 539 000 kronor. I den nya rapportens siffror har inkomstskillnaden mellan dessa två stadsdelar ökat till nästan 600 000 kronor.

Den faktamättade rapporten avtäcker hur skillnaderna mellan rik och fattig gestaltas på livets alla områden och som läsare växer upprördheten för varje sida. Författarna lyfter dessutom fram forskning som hävdar att jämlika samhällen är bättre för alla medborgare. Mot denna bakgrund blir det högst märkligt att aldrig ens snudda vid frågan vad de redovisade skillnaderna beror på eller varför de växer!

Göteborg har alltid varit en segregerad stad med skillnader i livsvillkor för olika sociala grupper som bor i olika stadsdelar. Men under decennierna efter andra världskriget minskade de sociala och ekonomiska klyftorna i Göteborg såväl som i Sverige som helhet. Denna inkomstutjämning kom tillsammans med en rad generella välfärdsreformer också att stärka den sociala sammanhållningen.

Göteborg kännetecknades då som nu av ekonomisk expansion. Men till skillnad från hur det ser ut i dag så fanns det den gången en politik som fördelade välståndet. Vi har alltså näraliggande historiska erfarenheter av hur samhällsklyftor kan minskas och hur samhällsgemenskapen kan stärkas. Men om detta sägs inte ett ord i rapporten, trots att hela det avslutande kapitlet resonerar om hur ojämlikheten kan minskas.

Rapportens ovilja att ställa grundfrågorna innebär att den förmedlar en föreställning om att samhällsklyftor är av naturen givna, att det måste finnas vinnare och förlorare. Kommunen må visa hjärta och lindra de värsta yttringarna av ojämlikheten, men för guds skull tala inte om rättvisa. Rapporten kommer därigenom, trots sitt viktiga innehåll, att ge uttryck för en form för önsketänkande som riskerar att slå blå dunster i ögonen på läsaren snarare än att den kritiska reflektionen stärks.

Sverige är tillbaka på de nivåer mellan rik och fattig som rådde innan välfärdsstaten. Göteborg är i dag berättelsen om två städer. En stad där välstånd och rikedom aldrig varit större och en annan där hälften av barnen växer upp i relativ fattigdom och där varannan elev saknar betyg för att ta sig vidare i utbildningssystemet.

En nyhet med rapporten är att ”arbetande fattiga” för första gången finns med i statistiken. Arbetande fattiga är de som trots en eller flera anställningar inte förmår att försörja sig på sitt arbete. Av alla förvärvsarbetande göteborgare mellan 20 och 64 år som är födda utomlands tillhör 34 procent denna kategori. Av hela den vuxna arbetskraften i staden så utgörs 16 procent av ”working poor”.

Arbete är alltså inte längre vägen ut ur fattigdom. Vi har sett denna utveckling i andra europeiska länder såväl som i USA. De lägsta lönerna går inte att leva på! Ändå är det omöjligt att slå på teven utan att höra de borgerliga partiernas företrädare prata sig varma för att trösklarna till arbetsmarknaden, det vill säga att lönerna i ”de enkla jobben”, måste sänkas.

Rapportens statistik är bred och fyllig men ingenstans framträder människor av kött och blod. Att komplettera all denna kvantitativa data med en kvalitativ dimension skulle höja läsvärdet. Då skulle vi få syn på vad det innebär att leva i en familj vars disponibla inkomst ligger under fattigdomsgränsen.

Det stora problemet med rapporten är ändå att den vägrar se fattigdomen och segregationen som strukturella problem relaterade till 90-talets svenska systemskifte. Dessutom skapar den illusioner om att ojämlikhet och segregation kan lösas av tjänstemännen i Göteborgs stad. Läsprojekt för barn i fattiga stadsdelar är naturligtvis behjärtansvärda men kan på intet sätt lösa fattigdomsproblemet.

Tillverkningsindustrins epok är över och Göteborg har ömsat skinn. Visionerna om att bli till en framgångsrik postindustriell stad har genom en medveten politik skapat en attraktiv innerstad med kultur, evenemang, hotell, flotta restauranger och exklusivt boende. Denna prioritering av redan bemedlade grupper i attraktiva stadsdelar har lett till att den som inte har råd att bo i dessa är hänvisade till icke-attraktiva bostadsområden som rasifieras och spjälkas av från staden, vilket medfört att segregationen i dag är mer manifest än någonsin tidigare. Vithet i kombination med plånbokens storlek är, som rapporten så tydligt visar, helt avgörande för vem man är, var man bor, hur man mår och vilka framtidsmöjligheter man har.

Rapporten åskådliggör med all önskvärd tydlighet att gentrifiering och segregation är sociala skiktningsprocesser som förutsätter varandra. Det samtida Göteborg är i hög grad kännetecknad av den ojämlikhetens geografi som dessa sorteringsprocesser skapar. Den delade staden hotar den sociala sammanhållningen.

För att rå på fattigdom, segregation och rasism måste politiken erkänna att det råder en intressekonflikt mellan å ena sidan den stadsutveckling som de senaste två, tre decennierna befäst den sociala skiktningen och å andra sidan den politiska retorik som vill öka jämlikheten. De åtgärder rapporten presenterar blir kosmetiska insatser som snarare legitimerar än ifrågasätter de rådande förhållandena, just genom att ojämlikhetens orsaker aldrig problematiseras.

För att skapa ”den jämlika staden” krävs det mer än rapportens yviga tal om normkritik, intersektionalitet och investeringar i humankapital. Göteborg måste gå ihop med andra rödgröna städer och kräva strukturella förändringar på nationell nivå. Det behövs riktade mångmiljardsatsningar på utbildning och nya jobb i offentlig sektor. Dessutom en bostadspolitik som värnar bostaden som en social rättighet och som har ambitionen att bryta rasifieringen av staden. Det är hög tid för Göteborgs rödgröna majoritet att släppa önsketänkandet och istället utveckla en politik som mobiliserar göteborgarna för krav på en rättvisare fördelning av makt, pengar och resurser.

Ove Sernhede, Professor i socialt arbete och barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet