Debatt: FN:s mänskliga rättigheter fyller 70 – hur går vi vidare?

I måndags fyllde världens största, kanske viktigaste, internationella rättskälla 70 år; FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men var står världen egentligen idag, med mänskliga rättigheter, 70 år efter att visionen om en värld där alla skulle ha samma rätt till samma rättigheter – i relation till migration?

När 258 miljoner människor i världen är migranter. När Läkare utan gränsers räddningsfartyg blir avflaggat och anklagat för felaktig sophantering i ett desperat försök att sätta räddningsinsatserna ur system, när barnfamiljer drunknar i det hav som utgör den osynliga men helt avgörande gränsen till Europa via Egeiska havet. När en fyraårig irakisk pojke dör, gömd i en lastbil för en månad sen i norra Grekland, när över 700 000 rohingyer befinner sig på flykt. När flyktinglägret Dadaab existerat i 27 år och tre generationer. När över 3 miljoner syrier lever i Turkiet i väntan på fred och ytterligare 3 miljoner syrier i andra länder. 6 miljoner på flykt inom Syrien. Sammanlagt 12 miljoner, ett helt Sverige på flykt och ännu fler. När klimatförändringar och den flykt dessa kommer påkalla ligger över oss som en blöt filt, fast den brinner och sätter människor på flykt i Kalifornien. Tvingar befolkningen i Paradise att bo i tält på Walmarts parkeringsplatser. När 10 miljoner människor i världen beskrivs som statslösa. Det är lätt att prata om innebörden av mänskliga rättigheter men glömma att prata om hur man ska göra dem tillgängliga för envar, överallt, och framför allt: varför vi misslyckas att göra dem tillgängliga, gång på gång.

Det är dags för starka reformer och ett starkt, ökat ansvarstagande allra särskilt gällande migrationsprocesser. En reform av den institution som utgör Säkerhetsrådet och ett ansvarstagande av de medlemsländer som utgör FN. Oberäkneliga hot mot internationell fred och säkerhet, där det sjuåriga kriget i Syrien bara är ett i raden av exempel, där rådet inte lyckats enas runt lösningar. Inte ens på de mest akuta kriser. Världssamfundet borde kunna bättre, vi är för smarta för den här vetorättsbaserade intresseklubben. Den gör oss dummare än vi är. Och trots återkommande ”aldrig igen” begår vi samma historiska misstag. Igen och igen. Och om igen. Det är oförlåtligt. För med de stora institutioner vi grundat, med de stora och tunga traktaten och konventionerna vi antagit – måste vi kunna göra bättre. Det är vår plikt och det var syftet med hela det globala samarbetet kring mänskliga rättigheter för 70 år sedan: att göra bättre.

Och det finns hopp. I måndags, på dagen 70 år efter att FN:s mänskliga rättigheter-stadga antogs, antogs det nya globala ramverket om migration och i vår antas dess syster om människor på flykt. Båda ramverken är framarbetade och initierade genom FN:s generalförsamling. Under den internationella migrationsveckan, i år i Marrakesh, fanns många alternativa och hoppfulla lösningar på de utmaningar världen försöker hantera med fokus på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Civilsamhället mötte statsrepresentanter under dagarna tre för att dela med sig av dessa under veckan som gick, under den process som i mycket inspirerat till de nya ramverken; Global Forum on Migration and Development. Ramverken är omfattande, visst, men varken bindande eller orimliga. De förtydligar tidigare åtaganden och understryker – preciserar – dessa, i relation till migration. Ramverken ämnar ändra diskursen i vilken vi verkar ha gått vilse. Lyfter fram de positiva narrativen och vägar till möjligheter kring migration, för det verkar världen behöva påminnas om. Och medan det skrivs om stater som väljer att inte stötta ramverket om migration, så har över 50 städer runt om i världen funnit innovativa lösningar på detta och vissa valt att skriva under själva, som Milano för Italien. En kreativ lösning där borgmästare går i bräschen mot sina staters bristande engagemang, i enlighet med sin och sina städers egna politiska (humanitära?) övertygelse att det krävs mycket mer av dom för att alla ska få tillgång till sina grundläggande mänskliga rättigheter, oavsett var man råkar befinna sig.

Det går långsamt, men i detta finns det hopp. Stater, städer och civilsamhället ställer sig upp för att påbörja den reform vi behöver, och saknat, när det kommer till mänskliga rättigheter och migration. För första gången någonsin har världen samlats kring ett dokument som lyfter migration som något positivt och där rättigheterna för människor i rörelse befästs; 70 år efter antagandet av våra universella mänskliga rättigheter har vi förnyat våra löften. Ett stort steg framåt mot samarbete för internationella lösningar på internationella utmaningar, men också en påminnelse om att vi gör för lite, för långsamt.

“Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Antagen den 10 december 1948

Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”.