Debatt: Farligt när militarister styr svensk säkerhetspolitik

I januari varje år samlas säkerhetspolitikens samtliga höjdare på högfjällshotellet i Sälen. Årets upplaga kom i huvudsak att handla om huruvida ett enskilt militärt (ryskt) angrepp mot Sverige är ”osannolikt” (tidigare formulering) eller om läget nu är sådant att ett väpnat (ryskt) angrepp inte kan ”uteslutas” (Försvarsberedningens nuvarande formulering). Militärstrategerna menar att den förändrade skrivningen innebär skärpt läge. Språkforskarna menar tvärtom.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Ordkrig är absolut att föredra framför verkligt krig men det som bekymrar mig mer är att det numera inte finns någon partipolitisk opposition i riksdagen som ifrågasätter själva grunden i resonemanget. Det råder enighet om att säkerhetsläget har förvärrats på grund av Rysslands agerande i Ukraina och Krim. Ryssland är en aggressiv stormakt som utgör ett säkerhetspolitiskt hot mot sina grannländer, inklusive Sverige. Punkt och slut.

Jag vet ingen inom fredsrörelsen som försvarar Rysslands agerande. Det är i strid mot folkrätten. Folkrättsbrott är allvarliga, överallt, och ska fördömas. Frågan är vilka reaktioner som sedan är konstruktiva, efter fördömandet?

En gammal säkerhetspolitisk räv som Sven Hirdman, före detta statssekreterare på Försvarsdepartement och UD, före detta ambassadör i Ryssland, tillika ledamot av Krigsvetenskapsakademin, kan knappast utmålas som Putinkramare, uttryckte sig väldigt sansat och klokt om detta i en artikel i VLT för någon vecka sedan.

Han menar att Sveriges nuvarande linje i förhållande till Ryssland, med en bojkott av relationerna, är kontraproduktiv. Han ifrågasätter också om Ryssland verkligen är ett reellt hot mot Sverige. Han menar att det helt enkelt saknas belägg för det. Han ser överhuvudtaget inga tecken på att Ryssland skulle stå i begrepp att anfalla något land i EU eller som tillhör Nato. Han tycker det ständiga talet om hotet från Ryssland är att måla fan på väggen och på sikt ett säkerhetshot. Han säger också att om det verkligen fanns ett sådant hot så finns det inga militära svar på det. ”Ett krig med Ryssland vore slutet för den svenska nationen.” Istället menar Sven Hirdman att vi måste göra allt för att förebygga ett sådant scenario, genom att bygga trygghet och tillit. Han förordar dialog och personliga utbyten, inte bojkott.

Hans analys delas av många som varit med länge (bland andra Maj-Britt Theorin, Hans Blix, Pierre Schori) och borde ligga till grund för att den säkerhetspolitiska dagordningen förändras. Vidgas och fördjupas. Vi behöver se att komplexa situationer kräver komplexa svar och att traditionell militära insatser inte är svaret. Vi behöver konstatera att hela avskräckningstanken, att länder ska avskräckas från militära angrepp på varandra för att det kommer att kosta angriparen för mycket, inte fungerar eftersom vapnen också används för andra syften. Det handlar om makt och kontroll. Över människors tankar och kroppar, över naturtillgångar och territorier.

Jag skulle faktiskt vilja veta hur den realistiska situationen ser ut där vi alla ska dra en lättnadens suck över stridsvagnarna på Gotland? Hur ser det realistiska hotet ut och på vilket sätt stoppar stridsvagnarna det? Eller ta den planerade nyanskaffning av luftvärnsrobotar. I vilka situationer ska de användas, konkret? Var är överhuvudtaget den realistiska bedömning som motiverar den pågående miljardrullningen till det militära försvaret? Och varför talar vi inte mer om de verkliga säkerhetspolitiska problemen. De som finns i levande livet, i vår vardag?

Samma helg som militaristerna samlades i Sälen samlades tiotusentals kvinnor på torgen i minst 19 städer runt om i Sverige. Vi talade om säkerhet, eller snarare bristen på säkerhet. Vi talade om det som brukar kallas ett lands ”inre säkerhet” och som staten också har ansvar för, genom polis och rättsväsende.

Den politiska diskussionen om den inre säkerheten präglas av en ovilja att överhuvudtaget politisera frågorna. Inget parti är naturligtvis för sexuella trakasserier och övergrepp och ingen påstår att de här frågorna är oviktiga. Men i partiernas svar på vad som behöver göras, och i deras ovilja att prioritera (pengarna) på ett annat sätt syns en total oförmåga/ovilja att se kopplingen mellan våldets olika nivåer. Maktanalysen är minst sagt bristfällig.

Metoo-rörelsens manifestationer runt om i Sverige pekar på det som vi är många som sagt länge; det absolut största, ständigt pågående, våldsproblemet som vi har i vårt land (precis som i andra länder) handlar om det patriarkala våld som i olika former drabbar främst kvinnor. Partierna är överens om att polisen behöver mer resurser så att utredningar inte läggs på hög, att både polis och rättsväsende behöver utbildning kring mäns våld och det sexualiserade våldet och att kvinnojourerna kanske kan få lite mer pengar. Men sedan då?

Mäns övergrepp på kvinnor, våldet i namn av heder, mäns våld mot män i gängbråken, mäns våld inom idrotten och mäns militära våld är ett sammantaget uttryck för en föreställning om manlighet, mod och militarism. En stereotyp roll som också kopplar ihop militarism och nationalism. Bilden av mannen som försvarare av nationens gränser hänger i sin tur ihop med bilden av mannen som familjeöverhuvud och ”beskyddare” av kvinnor och barn, som måste kontrollera kvinnan för att upprätthålla sin roll, som kan hota med våld och utlösa våld för att upprätthålla kontrollen. Mannen som måste ha heltid och hög lön för att kunna försörja ”sin” familj, där kvinnans ansvar blir det obetalda arbetet, barnen och de sociala relationerna.

Det finns alltså tydliga samband överallt. Vi måste se det. Det är helt enkelt inte hållbart med en samhällsorganisation som bygger på ett patriarkalt tänkande där grundbulten är dominans, konkurrens, kontroll och obegränsad exploatering. När män har makt är det på kvinnors bekostnad. När exploatörer utropar sig till herrar över jorden är det på hållbarhetens bekostnad. När militarister dikterar säkerhetspolitiken är det på säkerhetens bekostnad.

Gudrun Schyman, Partiledare Feministiskt initiativ