Debatt: "Ett barn har dött, och folk lägger upp skrattsmileys och hånar vårt område"

Ett åttaårigt barn dog i en explosion i natt, i huset jämte vårt. Polisen tror att någon slängde in en handgranat. På barnets adress var en av de dömda för Vår Krog-skjutningarna folkbokförd. Det är vad en kan läsa i tidningen i alla fall. I kommentarsfälten på TV4:s inslag på Facebook om detta är det UTESLUTANDE folk som skriver saker som att ”vi måste slänga ut invandrarna”, ”dom pratar 20 språk i varje trappuppgång där” och ”snart spricker PK-bubblan, och vem är det som skrattar då? :)”. Ett barn har dött, och folk lägger upp skrattsmileys och hånar vårt bostadsområde.

Min gata är full av polisbilar, jag går förbi de utsprängda fönstren, persiennerna hänger som döda fåglar i det fyrkantiga hål som brukade vara en helt vanlig ruta bland andra. 

Människor sitter i grupper utanför, ringer runt, pratar, gråter. Någons barn är borta, men vi andra vet inte vilket barn det var ännu. Vem av oss föräldrar här i Biskopsgården som förlorat allt på bara några minuter. 

Vi vet inte vem av alla våra barns vänner, klasskamrater det är – men det är någon av dom. 

Luften känns annorlunda, lite som sirap. Allt rör sig annorlunda, som om någon krånglat med uppspelningshastigheten.

Jag vill gå och hämta hem mina barn från skolan med en gång, men jag vet inte vad jag skulle säga till dom. 

Allt fortsätter som vanligt, skolan, dygnet, timmarna, rasisterna i sociala medier som helst skulle se alla mina barns klasskamrater deporterade till krigszoner, höstens intåg. Och hur förklarar man det för ett barn? Hur förklarar man det för sig själv?