Tidningen innehåller genrefoton av bergsklättrare som med bister men segerrik min nyss nått toppen och, framförallt, mängder av organisationskartor och flödesscheman fulla med snabba smidiga pilar som effektiviserar besluten och ökar produktiviteten.

De senaste dagarna har jag försökt förstå mig på Demokraterna, det parti som nära tjugo procent av göteborgarna säger sig vilja rösta på i kommunalvalet. Det är undflyende och inte helt lätt, förutom förstås huvudpunkten, motståndet mot Västlänken. Om löftet att stoppa Västlänken behöver inte mycket mer sägas än det bland andra Gert Gelotte flera gånger sagt: att Västlänken överhuvudtaget skulle gå att stoppa förefaller inte troligt, att det skulle gå att stoppa utan mycket stora kostnader för Göteborgs del är helt uteslutet. Att gå till val på ett sådant löfte är därför djupt ohederligt.

Men vad mer vill Demokraterna? De vill ha ut 300 snabbutbildade nästan-poliser på gatorna. De vill införa tvålärarsystem i skolorna och minska barngruppernas storlekar. De vill ha fler platser på äldreboende. De vill bygga fler villor centralt och omvandla allmännytta till bostadsrätter. De vill ge chefer inom vård och omsorg ännu större utrymme för individuell lönesättning av sina anställda. De vill införa motprestation för försörjningsstöd (”den som ansöker om samhällets stöd ska också vara med och bidra, till exempel genom att utföra olika samhällsnyttiga uppgifter”). Det är en ganska blandad påse smått och gott, som talande nog går under namnet ”att-göra-lista”. Det är inte en slump att partiet väljer bort ordet ”partiprogram”.

Uppenbart är att det sammantaget handlar om riktigt dyra reformer (tvålärarsystemet är inte bara dyrt utan också destruktivt i ett läge där lärarna inte räcker till för ett en-lärarsystem: det förutsägbara resultatet skulle bli att innerstadsskolor skulle ha två lärare och skolor i låginkomstområden blir helt utan). Men Demokraterna vill absolut inte höja skatten. Frågan om finansieringen behandlas på ett svepande sätt; huvudsakligen ska reformerna betalas med utförsäljningar samt genom att ”banta byråkratin” i kommunen, minska antalet politiker och stoppa ”kommunala jippon” och ”slöseri”. Det är här någonstans som Demokraterna gör mig riktigt bekymrad.

Att förlöjliga kamelfarmer — vare sig de är verkliga eller inbillade; härvidlag är konsten att medvetet missuppfatta nästan lika utvecklad som på nätets trolltrådar — eller  meningslösa fontäner och utsmyckningar av spårvagnar är lätt gjort. Det är begripligt att raljera över dylikt. Men att låta påskina att fontäner eller regnbågsdekorationer skulle betala särskilt många barnskötarlöner är direkt lögnaktigt. Att låtsas som att en halvering av antal politiker i olika nämnder och styrelser skulle ha en märkbar inverkan på stadens ekonomi är bara trams. Det handlar om fritidspolitiker, och olika ersättningar samt kaffebrödet eller fruktkorgen till mötet uppgår knappast till en summa som överhuvudtaget skulle synas i staplarna bredvid kostnaden för dubblerat antal lärare, 300 nya kvarterspoliser och liknande.

Det här vet naturligtvis Demokraterna också. Men de kalkylerar med att det är populärt att raljera över ineffektiva politiker, så pass populärt att det tystar de kritiska frågor som borde komma. Demokraternas metod är densamma som de dominanta personligheterna på skolgården använder; en vass kommentar och så luta sig tillbaka och räkna med hånflabbet.

Det är förvisso inte otänkbart att Göteborg skulle tjäna på att minska antal beslutsnivåer, nämnder och politiker. Helt avgörande är dock att det föregås av en intelligent diskussion om att det också skulle försvaga det demokratiska inflytandet över de verksamheter som direkt och i hög grad påverkar oss i vardagen. Det kan finnas effektivitetsfördelar men det finns också demokratiska nackdelar.

Om detta kan och bör man diskutera, men det måste utgå från en grundläggande förståelse av balansen mellan effektivitet och demokratiskt inflytande. Ingenting tyder på att Demokraternas ledning någonsin hört talas om att demokratiskt inflytande i verksamheterna skulle ha ett egenvärde.

Demokraternas Martin Wannholt tycks liksom jag vara en trogen läsare av tidningen Chef. Skillnaden är att han tror på de där snabba smidiga pilarna och verkar uppfylld av idén att om man bara kunde rita upp det ultimata kommunala flödesschemat på whiteboarden så skulle vi uppnå kommunal nirvana. Inga målkonflikter skulle längre existera, eftersom man då skulle ha uppnått det maximalt effektivaste sättet att styra Gbg AB. Begreppet postpolitik över- och felanvänds en hel del. I Demokraternas fall är etiketten helt riktig. Tanken på att Göteborg skulle styras av några som på riktigt och bokstavligt tror på en i grunden expertstyrd politik utan konfliktlinjer gör mig faktiskt vettskrämd.