Debatt. .

2014-11-10 06:00
Hopp. ”Med den här texten vill jag så ett frö av hopp i dig”, skriver Lottie Andersson.  Bild: Pabak Sarkar/Flickr
Hopp. ”Med den här texten vill jag så ett frö av hopp i dig”, skriver Lottie Andersson. 

Ansvar, solidaritet, och en enad kamp

Vår kanske viktigaste mötesplats tycks ha stängt igen portarna, men jag kräver ökad organisering och gemenskap bland Göteborgs aktivister. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Ofta hamnar jag i tillståndet ”politisk depression” som någon så fint har döpt det till. Det är ett tillstånd fullt av skam då en får dåligt samvete över utebliven politisk aktivism men den spär också på den befintliga ångesten och är därmed livsfarlig – både för individen och för kampen. 

Jag tror att det var just den sortens ohälsa som gjorde att Bokkafé Vulgo nyligen fick slå igen portarna. Det handlar inte om brist på engagemang eller viljan till förändring, jag vet att den finns – för den är livsnödvändig.  Utan det handlar om att det här patriarkala, kapitalistiska, förtryckande skitsystemet sätter bojor på våra fötter och tvingar oss till lönearbete, att hålla upp fasader, leva upp till eller påverkas negativt av åtskilliga ideal och lämnar mindre utrymme till viktiga saker såsom just aktivism. 

För er som inte vet vad ”Bokkafé Vulgo” var – så var det ett ideellt drivet, anarkistiskt kafé och bokhandel beläget här i Göteborg som kan jämföras med ”Glassfabriken” i Malmö. Jag var själv med och drev det, men på grund av det rådande politiska klimatet gjorde det att jag inte orkade längre, tro mig – jag ville. I stället för att prata om politisk depression i det här sammanhanget vill jag
i stället belysa några av de vackra sakerna som jag vill ta med mig till nästa gång jag är med och driver något liknande. Exempel på aktiviteter vi hade var lördagskafé, folkkök, filmkvällar, bok- och studiecirklar. Jag kan nog representera de flesta av mina ”Vulgisar”* när jag säger att Vulgo var som ett andra hem för oss. En fristad att andas ut i, fritt från politisk repression. 

 

Jag vill skapa ett aktivitetshus där du och jag kan mötas som främlingar med olika bakgrund, smida planer inför nästa demonstration, manifestation, aktion eller arrangera ett folkkök eller en stödspelning där överskottet går till till exempel papperslösa.  Ett rum som från den stunden vi stänger dörren om oss, är fritt från tvåköns-, hetero-, vithets-, alkohol-, medelklass- och funktionalitetsnormer och som självklart genomsyras av intersektionalitet. Med den här texten vill jag så ett frö av hopp i dig med tron på att vi kan skapa ett rum där alla grupper på ett hållbart och tryggt sätt får ta del av rummet och den stundande förändringen vi kommer att åstadkomma. Vår gräsrotsrörelse måste få ha ett tryggt rum där våra rötter kan ges näring och där vi kan ladda batterierna, ta hand om varandra, planera revolutionen och för att kunna stå ut med och slutligen avveckla det som maler ner oss i samhället. 

 

Om vi inte har en stark och enad rörelse kommer vår politiska framgång ta avsevärt längre tid och vi måste skynda på processen så fort vi kan, utan bekostnad på eller att förbise någon annan grupp i samhället och dess behov. De kan inte vänta längre – jag kan inte vänta längre. Kontentan av det här är att jag vill starta upp ett nytt aktivitetshus i Göteborg, bättre, mer inkluderande än någonsin och som får saker gjorda. Likt en flock vargar störtar vi patriarkatet, kapitalismen och tar tillbaka staden. Jag kräver ansvar, solidaritet, omstrukturering och en enad kamp för Göteborg. 

Transkamp, solidaritet & heil seitan

 

* Vulgisar = ett internt samlingsnamn för alla som var engagerade i Bokkafé Vulgo.