Debatt. .

2019-03-08 04:00
Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Alla skapar inte staden

Risken finns att resurssvaga grupper trängs undan från centrum när de som planerar utgörs av en priviligerad, vit, medelålders medelklass.

På Göteborg stads hemsida läser vi om ”en grön och nära storstad som är hållbar och öppen för världen”. Genom att planera för en nära, sammanhållen och robust stad, ska denna vision om framtidens Göteborg bli verklighet. Men vad menas egentligen med dessa ord och för vem är staden öppen?

Kanske borde vi ta några steg tillbaka och fundera på hur väl orden som vi formulerar om framtidens stad korrelerar med behoven hos stadens resurssvaga grupper. Vem trängs undan och vem är delaktig i processen mot den framtid vi skapar?

Det är lätt att tappa bort sig i polerade slogans och visioner. Vackra illustrationer om den utopiska staden kan övertyga dom flesta. Kanske ligger den verkliga problematiken i glappet mellan formuleringarna av visionerna och metoderna för att nå dit. För visst kan vi alla skriva under om idén om goa’ glada Göteborg, där alla är välkomna och vi ramlar glada gatan fram hand i hand, men vem är det som osynliggörs i den bilden?

När en börjar skrapa på den polerade ytan blir en annan verklighet synlig. Denna verklighet är den som talar om segregation, underrepresentation av utsatta grupper inom beslutsfattande poster i samhället och kommersialiseringen av det offentliga rummet.

I en tid där marknaden reglerar vem som bor var och i förlängningen vilka olika förutsättningar det ger i livet, och politiken i allt större grad handlar om populism är det dags att vi arkitekter tar ansvar för vad som kan sägas vara en av vår yrkesrolls viktigaste uppgifter, nämligen att bygga miljöer som skapar jämlika förutsättningar för alla individer i samhället.

För att kunna tala om en reell hållbar utveckling måste vi först synliggöra de maktstrukturer som bidrar till upprätthållandet av ett ojämlikt samhälle. Vi måste förstå vikten av representation av alla samhällsgrupper inom de instanser som på olika sätt är delaktiga i utvecklingen av staden, men också som underlag för vem vi planerar för. Trots att vi ibland kan luras att tro att vi lever i ett jämlikt samhälle så är detta inte fallet. Klyftorna ökar och kvinnor och utlandsfödda är underrepresenterade inom beslutsfattande organ såväl som i det offentliga rummet. Risken finns att resurssvaga grupper trängs undan från centrum när de som planerar utgörs av en priviligerad, vit, medelålders medelklass.

Vad säger det att alla av de 13 ordförandeposter för byggnadsnämnder och samhällsbyggnadsnämnden i Storgöteborg, som utgörs av Göteborg stad och de 12 kranskommunerna, efter valet 2018 är män. Vad säger namnen på de som medverkat i framtagandet av Göteborgs nya översiktsplan om vilka som inte är del i processen: Anna, Sara, Emma, Emma, Karin, Joel, Lars, Ulf, Carolin, Malin, Johanna, Anna, Martin, Mie, Dag, Christian, Charlotte, Jessica, Monica, Erik, Malin, Johanna, Martin, Sonja, Sara, Paula.

Göteborgs konst visade nyligen att endast 2 utav de 1250 offentliga konstverk som finns utomhus i Göteborg utgörs av avbildade namngivna kvinnor. Utav Evert Taube finns 3.

Vissa kanske menar att vi har kommit långt på vägen, men det räcker inte att kvotera in orden ”social hållbarhet” i en text som beskriver staden och tro att resten löser sig av sig självt. Visst kan vi använda visioner som målbild för en framtida hållbar stad, men till syvende å sist är det vilka prioriteringar som görs och vilka som inkluderas, både i processen och i visionen, som avgör om denna stad kan bli verklighet.