Sport.

2017-12-06 13:13
”Detta är femte gången jag är med här. Det är väldigt roligt och det har blivit mitt nya intresse”, säger Faisa Suleyman. Bredvid henne står tränaren Jonathan Fogelström och instruerar. Foto: Daniel Stiller/Bildbyrån
”Detta är femte gången jag är med här. Det är väldigt roligt och det har blivit mitt nya intresse”, säger Faisa Suleyman. Bredvid henne står tränaren Jonathan Fogelström och instruerar.

Integration på skridskor i Frölundaborgs rink

Faisa Suleyman, 19, har flytt kriget i Syrien och försöker bli en del av det svenska samhället.

En väg in är Frölundas skridskoskola, som har målet att integrera.

– Kanske blir jag konståkare eller hockeyspelare, säger hon och skrattar.

Det är uppsluppen stämning i omklädningsrummet. Tränaren Jonathan Fogelström, som arbetar som projektkoordinator för Frölunda Indians, berättar om träningen och ger några tips.

– Skridskorna sitter hårt på fötterna, säger Abdirahman Ahmed.

– Det är svårt med balansen, säger kompisen Mahamed Abdulahi.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Om en stund känns det bättre. Tänk på att böja på knäna. Det blir lättare att hålla balansen då, svarar Jonathan Fogelström.

Dörren ut till Frölundaborgs lilla rink öppnas. I varierande fart vaggar ungdomarna mot isen. För de flesta av dem är det första gången de har skridskor på sig.

Oj! Pang! Schoff! Aj! Inom loppet av mindre än en minut har ungefär hälften av de 15 ungdomarna ramlat i alla fall en gång.

– Det gör inget om man ramlar. Det SKA man göra. Annars lär man sig inte, säger Özgün Hasan Soydan – eller bara Hasan, som ungdomarna säger.

Saknade föreningsliv

Sedan januari i år är han skolvärd på Bräckegymnasiet där de nyblivna skridskoåkarna pluggar språkintroduktion. Gemensamt för alla i gruppen är att de är nyanlända och har kommit till Sverige under de två senaste åren.

– När jag kom till skolan märkte jag på eleverna att många mådde dåligt och jag såg att många helt saknade föreningsliv och aktiviteter. Jag ville starta upp något för ungdomarna. Vi fick kontakt med Frölunda och fick gå på en match. Det var starten.

I höstas startade klubben skridskoskolan. Faisa Suleyman, 19, är en av veteranerna i gänget.

– Detta är femte gången jag är med här. Det är väldigt roligt och det har blivit mitt nya intresse, säger hon.

Hon rör sig mer vant än de andra. Hon är stadig och förflyttar sig metodiskt från ena änden av den lilla ishockeyplanen till den andra. Samtidigt har många av hennes kompisar gått från att ramla till att hålla sig krampaktigt i sargen till att sakta men säkert stå och gå på skridskorna.

– Det är underbart att se hur snabbt det går framåt för dem. För bara några minuter sedan ramlade nästan alla, och nu börjar de åka själva utan stöd, säger Hans Svensson.

”Man ramlar, men lär sig” Hans Svensson är CSR-ansvarig för Frölunda och ansvarar bland annat för skridskoskolan. Den är en del av ishockeyklubbens sociala arbete, som går under namnet Gemenskapen.

– Alla som har stått på ett par skridskor har varit med om det som de här ungdomarna gör nu. Man ramlar och man slår sig, men man lär sig, säger Hans Svensson.

Faisa Suleyman håller med.

– Första gången var för någon månad sedan. Jag ramlade många gånger. Säkert tio gånger. Jag hade aldrig varit på en is innan. Jag hade aldrig haft på mig skridskor. Första gången jag tog på mig dem var det väldigt svårt att hålla balansen. Det är fortfarande svårt att hålla balansen, men jag har lärt mig mer hur jag ska göra. Nu kan jag stå bra och jag kan åka runt mer.

Faisa Suleyman kom till Sverige för två år sedan.

– Jag är från Somalia. Jag kom hit från Syrien 2015. Min pappa bodde i Göteborg och han jobbade här. Vi andra i familjen var kvar i Syrien och vi flydde hit från kriget. Det var en tuff resa. Nu bor jag i Angered med mamma, pappa och mina syskon.

Vad är det bästa med att vara med i skridskoskolan?

– Det är roligt att lära känna andra här och att lära sig åka skridskor. Det är nya personer nästan varje gång. Jag tittar mycket på Youtube för att se och lära mig. Jag vill bli väldigt duktig. Det hoppas jag. Kanske kan jag bli konståkare eller hockeyspelare, säger hon och skrattar.

Vill integrera eleverna

Özgün Hasan Soydan har startat upp fler aktiviteter för ungdomarna, både fotboll och beachvolley.

– Alla förtjänar en aktiv och meningsfull fritid. Speciellt eftersom vi har många elever som mår dåligt av olika orsaker. Aktiviteterna har blivit en bakväg in till skolan. Vissa kommer bara på aktiviteterna. För stunden kan de glömma av sina bekymmer. De får utmana sig själva.

Vilka är de största utmaningarna för dem, upplever du?

– För majoriteten har det gått två år sedan de kom hit. De största utmaningarna för de ensamkommande är att de saknar boende, de riskerar att få avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd och det är en påfrestande situation att leva i. Trots det gör många bra ifrån sig i skolan.

Vilka är dina största utmaningar?

– Det är svårt att motivera en elev att gå på svensklektionen om den personen riskerar att inte få vara kvar i Sverige. Där kommer jag in. Jag är som en coach, som motiverar dem. Eleverna tycker att det är kul med aktiviteterna, de får en gemenskap och de mår bättre.

När känner du att ni lyckas?

– Jag känner en enorm glädje när jag ser deras personliga utveckling, både i aktiviteterna och för dem som personer. Både när det kommer till skridskorna, när vi spelar fotboll och beachvolleyboll.

Vilka mål har ni?

– Allt det vi gör är för att integrera eleverna i det svenska samhället. Vi har bland annat blivit inbjudna till en beachvolleyturnering där våra elever ska blandas med medlemmarna i beachvolleyklubben. Det är det vi söker, fler samarbeten och möten med svenskar. Vi vill att alla ska prata så mycket svenska som möjligt. Det kommer nya ord hela tiden, säger Özgün Hasan Soydan och fortsätter:

– Inget förenar lika bra som sport. Vi brukar avsluta skridskoträningen med att spela en match. Då blandar vi lagen med somalier, afghaner och eritreaner. Det är underbart. Vi ser även i skolan att det har lett till större gemenskap. Jag är med på varje rast i skolan. Jag ser vad som händer. De går i nya grupper, med nya kompisar. Detta föder nya samtalsämnen.

Det är mycket skratt på och vid sidan av den lilla rinken. Under det knappt timmeslånga passet har mycket hänt. Visst, det har blivit fler vurpor men också många som rör sig friare och som ser tryggare ut på skridskorna.

– Jag längtar till nästa träning, säger Faisa Suleyman.