De gör teater av sin vardag

Det här är berättelsen om sex skådespelare och ett laboratorium. Men det är också berättelsen om en helt vanlig dag på ett gruppboende någonstans i Göteborg. Och om hur man kan laborera fram en föreställning med hjälp av en kvinnas tankar och drömmar.

Stämningen i Kulturlabbets lokaler på Hisingen är hög denna tisdag i mitten av september. Klockan är strax före nio på morgonen, sömnen gnids ur en del ögon och höststormarna har rufsat till en och annans iordninglagda frisyr. Om en dryg timme är det dags för repetition av Kulturlabbets nya teaterföreställning. Titeln är Mitt hjärta ringde och under drygt ett år har det övats, efter dagens repetition är det bara några få veckor till premiären. Kulturlabbet är en arbetsplats för personer med någon form av intellektuell funktionsnedsättning. För tillfället har 24 personer sitt arbete här i huset på Önskevädersgatan i Biskopsgården. Alla verksamheter har någonting med kultur att göra och i olika delar av det bruna tegelhuset spelas det musik, skrivs poesi, det fotograferas och det filmas, målas, ritas och så är det ju teatern då förstås. Texterna till föreställningen är skrivna av Marianne Janzon och de innehåller hennes tankar om hur det är att leva på ett gruppboende

– Jag började bara skriva vad jag tänkte. Mina tankar och drömmar och så, säger Marianne Janzon där hon sitter i en soffa strax utanför teaterlokalen.

Hon beskriver stämningen på ett gruppboende som familjär. Man kommer nära de andra boende och även personalen, något som kan vara både positivt och negativt.

– Men blir det för jobbigt kan man gå till rummet. Där får man vara ensam, berättar hon medan hon förtjust klappar sina händer mot varandra.

Små korta monologer

Mariannes stolthet, över att just hennes tankar blev en föreställning som kommer att ses av många, är påtaglig. Men det var inget hon hade en tanke på när hon skrev. Det var först när poesihandledaren Frida Christensson och dramapedagogen Malin Martinsson såg det hon skrivit som idén föddes.

– När jag skulle renskriva Mariannes text så kändes det som mer teater än poesi. Det var lite som små korta monologer, hennes tankar om ett liv som få av oss har insyn i. Samtidigt är det så mycket mer än vardagsbetraktelser, den har många bottnar och en djupare mening, säger Frida Christensson.

Teaterensemblen består av sex skådespelare som alla har fått tolka in sina egna tankar i föreställningen. Innan repetitionerna tog fart så fördes många samtal om hur livet egentligen ser ut på en gruppbostad för en människa med en intellektuell funktionsnedsättning. De fick beskriva sina drömmar och sin längtan. Men också en viss besvikelse över att inte få bestämma över sig själva.

– Om jag är väldigt trött en måndag kan jag strunta i att handla och göra det på tisdagen istället. Men för de här människorna är livet ofta väldigt inrutat, berättar Frida Christensson.

Klockan har hunnit ticka iväg till efter elva och en lyckad repetition är avslutad. Rekvisitan är flyttad till bakom scenen, skådespelarna ombytta och sitter nu i en ring på golvet. För en del av dem är det här med teater helt nytt, andra är mer rutinerade. Samtalet glider in på vad som egentligen är roligast med teater och svaren kommer så där spontant och rättframt.

– Man lär sig så mycket, att prata och komma ihåg och sånt, säger Linnea Krantz Westerberg.

– Att repetera är kul. Och att många tittar, säger Kent Granqvist plirande bakom sina glasögon.

– Jag vet inte vad...jag ska säga...om det. Men jag spelar i alla fall bra. Min roll är bra, och replikerna, säger Linus Rosberg.

Premiär i mitten av oktober

Samtalet byter riktning när lunchdags närmar sig och kommer nu att handla om vad kultur egentligen är. Att det skulle finnas kultur som är finare än annan håller ingen med om och åsikterna om vad ordet kultur innebär är väldigt spridda. För de flesta av dem verkar det ändå vara att måla, fast med ett litet undantag från Björn-Åke Bergfjäll.

– Surrealistisk konst gillar jag inte. Fast jag tycker om indianer. Men smaken är som baken, säger han varvid Maja Uddenberg kontrar:

– Ja, eller snorkel i borken.

Ännu en halv dag är avslutad i Kulturlabbet. Premiären av föreställningen är satt till den 13 oktober 2011. Men det är oviktigt just nu. För nu börjar doften av fiskpudding sprida sig i huset där kulturen är det som finns i provrören. Kultur som blandas, skakas och utforskas av 24 artister.

Daniel Lindell