Ledare. Cecilia Verdinelli.

2017-07-31 04:00

Vi tar inte välfärden för given

Till livets absoluta högtidligheter hörde, när jag var barn, att få besök av släktingar och vänner från Argentina, det land som vi flytt från. Vi kunde av politiska skäl överhuvudtaget inte resa dit de första åren. Det här var på 80-talet, när flygandet ännu inte var tokbilligt och hämningslöst, så besöken var sällsynta och mycket nogrannt förberedda från bägge parter.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Till besökarnas självklara plikter hörde att fylla halva resväskan med mate (typ te), alfajores (en slags kakor som argentinare är omåttligt fästa vid) och nyutgivna böcker. Och vi bäddade gästsängar och förberedde sightseeingar med stor omsorg. Vi ville visa dem det bästa och mest exotiska i vårt nya land. Det innebar såklart en del turistklassiker, som Paddan och Liseberg.

Men det viktigaste, själva huvudnumret, var sådant som Stadsbiblioteket. Vårdcentralen. Daghemmet där min bror gick. Till och med Systembolaget på Angereds centrum. En gång inföll ett besök från min faster och hennes familj så att de var här på Första maj. Min faster, som levde i en högerdiktatur, brast i lycklig gråt när hon såg de röda flaggorna smattra i vinden. Hon grät inte, tror jag, på grund av sina eventuella politiska sympatier utan på grund av att den visuella upplevelsen av åsiktsfrihet, som var oväntad och gripande för henne.

Det vi ville visa upp, och det som våra besökare varje gång var vederbörligen imponerade av, var främst välfärdsinstitutionerna. Därtill den politiska friheten. Och lite grann naturskönheten (det handlade knappast om några vildmarksstrapatser; det finns foton där man ser ett kedjerökande sällskap i fetbågade glasögon och helt opraktiska skor komiskt malplacerade bland tallar och på lavafläckig granit) men mest för att uppvisa den allemansrätt som gjorde att vi hade tillgång till den.

Jag kom att tänka på detta för jag blev lite tagen på sängen när jag granskade SCB:s senaste partisympatiundersökning, där man delar upp partisympatierna mellan väljare med svensk bakgrund och väljare med utländsk bakgrund. Den allt överskuggande och helt genomgående skillnaden är att väljare med utländsk bakgrund har mycket större sympatier för det rödgröna blocket än för det borgerliga. Vart och ett av allianspartierna har färre andel sympatisörer bland väljare med utländsk bakgrund än bland väljare med svensk bakgrund, och det motsatta förhållandet gäller för vart och ett av de rödgröna partierna.

 

"Vi som kommit till detta land snarare än fötts in i det har i genomsnitt sett mycket mer av kapitalismens rovdrift än ni."

 

Skillnaderna är stora: Medan bara 27 procent av väljare med utländsk bakgrund skulle rösta på något av allianspartierna skulle hela 43 procent av väljarna med svensk bakgrund göra det. Och hela 58 procent av väljarna med utländsk bakgrund skulle rösta på något av de rödgröna partierna; detsamma gäller bara för 41 procent att svenskfödda väljare. Särskilt förvånade det mig att Miljöpartiet är betydligt starkare bland väljare med utländsk bakgrund än bland väljare med svensk bakgrund (7,8 mot 4,5 procent).

Varför så förvånad? Förmodligen beror det på att jag tänkt på personer med utländsk bakgrund som mer TAN (traditional-authoritarian-nationalist) än GAL (green- alternative-libertarian) på den där GAL-TAN-axeln som är så poppis. Min förvåning är en illustration av hur genomträngande det pågående misstänkliggörandet av migranterna är; migranten förknippas konsekvent med religiös fundamentalism, auktoritarism och hedersvåld. I vårt kollektiva medvetande tycks det bara finnas plats för en migrant åt gången, och i dag är denna utan tvekan en sträng patriarkal muslim, lika säkert som den 1977 var en långhårig revolutionär chilenare med rödvinsglaset i ena handen.

Även om vi begriper att dessa bilder i bästa fall är ideologiskt motiverade förenklingar, och i sämsta fall rena lögner, påverkar de oss. Därav förvåningen när SCB:s nyktra siffror berättar att personer med utländsk bakgrund röstar mer grönt, rött och progressivt än svenskar. Men egentligen är det enkelt.

Vi som kommit till detta land snarare än fötts in i det har i genomsnitt sett mycket mer av kapitalismens rovdrift än ni. Medan svenska väljare kan tycka (eller tyckte bevisligen för några år sedan) att skolpengssystemet är kittlande alternativt och härligt frihetligt, och att privat sjukvård nog kan lösa en del av välfärdens finansieringsproblem har ju vi sett och känt vad det betyder i parktiken.

Vi har fått köpa oss till engångsmaterial till våra anhöriga på utarmade offentliga sjukhus, och sett läkare göra business på att förorda onödiga kejsarsnitt. Vi vet hur effektivt privatskolesystemet skiktar eleverna beroende på föräldrarnas betalningsförmåga och hur brutalt skickligt det bromsar social mobilitet. Medan RUT-städ kan lanseras som entreprenöriellt och till och med feministiskt här, har vi antingen varit efter haft tjänstefolk, och vi vet var det gör med människor att presenteras som ”nästan en i familjen” men vara utbytbar på en blinkning.

Vi vet hur hisnande stora klassklyftorna kan bli och hur våld mer eller mindre automatiskt alstras i dessa klyftor. Vi har sett hur litet människovärdet kan vara. Och vi har sett stinkande sopberg växa upp mot himlen och brinna, vi har levt med livsfarlig smog från bilköer på åttafiliga motorvägar, vi har sett de mäktigaste vattendragen, omsjungna i kulturen, bli stinkande bruna rännilar. Vi vet att odrickbart kranvatten är det normala och är akut medvetna, mer än ni, om den enastående rikedom som Sveriges alla rena strilande och forsande vatten är. Självklart röstar vi grönare och rödare än ni.