Ledare. Laila Vianden.

2017-06-22 03:00

Vi måste prata om hamnkonflikten

Timing är allt. Lagom inför semestrarna varslar APMt om uppsägning för en tredjedel av hamnens arbetsstyrka – 160 personer får gå. Inför nyår, den 23 december 2016, varslades 30 personer. Vid båda tillfällena motiverades varslen med arbetsbrist orsakad av Hamnfyrans stridbarhet och flyende kunder. Kring egna brister var det tyst.

Under de senaste tolv månaderna har Hamnfyran strejkat sammanlagt 37 timmar, medan arbetsgivarens lockout mellan den 19 maj till den sista juni omfattar 420 timmar. 

Hamnfyrans strejker har alltså pågått 8 procent av den sammanlagda konflikttiden, medan APMt:s insatser uppgår till 92 procent. Ändå tycks den allmänt spridda berättelsen vara att just Hamnarbetarförbundets bristande ansvar riskerar att driva fram en hårdare strejklagstiftning. Det är även intressant att just facket beskrivs som bråkstakar när de utesluts från flerårigt samråd och nekas ta del av den turordningslista som berättar om vilka av deras medlemmar som kommer att sägas upp.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Hamnen är ett nav inom svensk handel, vår allfarväg till den globala ekonomin, och det var med argument om ökad konkurrenskraft som APMt fick förtroendet att driva Hamnen på ett sätt som gynnar både oss och resten av landet. Ett förtroende som tycks orubbat trots svårartade motsättningar med de anställda. I intilliggande RORO-terminalen och Bilterminalen, som drivs av andra företag, samarbetar arbetsgivarna med Hamnarbetarförbundet, utan samma förödande konflikter som hos APMt. Av någon anledning.

Och även när APMts vittgående stridsåtgärder hotar var näringslivsväns heliga graal: svensk export, tycks ändå Hamnarbetarnas önskan om att få förhandla för sina medlemmars räkning vara det stora problemet. Delar av högern lyckas även dröja sig kvar i den bekväma villfarelsen att det pågår en hamnstrejk, när det i själva verket rör sig om en vittgående stridsåtgärd från arbetsgivarens sida.

Möjligheten att varsla om uppsägning är ytterst lägligt för en arbetsgivare som vill minska andelen fast personal och öka andelen med lösare anställningsformer. Hamnfyran menar att APMt redan övergivit 80/20 modellen (80 procent fastanställda, 20 procent timanställda), vilket isåfall följer den dystra utvecklingen för arbetsmarknaden i stort. Tillsammans med den stadigt nedåtgående trenden för facklig organisering och hot om försvagad konflikträtt ser framtiden inte munter ut. LO:s rapport “Facklig anslutning 2017” visar att organiseringsgraden bland unga i arbetaryrken är så låg som 38 procent, jämfört med 63 procent för arbetare i stort, respektive 74 procent för tjänstemän.

Inom samhällsforskningen anses trenden bero på en generell uppluckring av klass, klassidentitet och ideologi – faktorer som antas ligga bakom beslutet att gå med i facket.

Men det finns ljusglimtar i en studie genomförd av sociologen Johanna Palm. I sin artikel “The declining influence of class and ideology in union membership” finner Palm avvikelser som tyder på att unga har låg tendens att gå med i facket på grund av sin svaga anknytning till arbetsmarknaden. Men deras känsla för klass är stark. Särskilt inom områden där traditionen att organisera sig är låg, är påverkan av klass tydlig, och här finns även ett särskilt stort behov av en kollektiv röst som artikulerar ideologin; behovet av att gå samman för att få bättre villkor. Palm finner att klasslojaliteten bland unga är inte upplöst, vilket inger hopp. 

LO motsätter sig regeringens förslag om begränsad strejkrätt men uppvisar samtidigt en tämligen sval inställning till “stridbara förbund” som Hamnarbetarna. Det är en inställning man kan man både ha och diskutera. Onekligen är det en form som nått stora historiska framgångar. Men om APMt lyckas upplösa Hamnfyran och reducera andelen fast anställda till 20 procent, trots att kollektivavtal med Transport finns, blir det en svår pedagogisk uppgift att förklara på vilket sätt den fackliga organiseringen och sammanhållningen är relevant.

Palm pekar på elefanten vi måste prata om – att klass, ideologi och organisering fortfarande spelar stor roll.