Ledare. Laila Vianden.

2017-08-25 03:00
Bostadsbolagets vision är att de bygger det hållbara samhället inför framtiden. ”Men hur hållbar är framtiden när lägsta anbud vinner? ”, skriver Laila Vianden. Fredrik Sandberg / TT
Bostadsbolagets vision är att de bygger det hållbara samhället inför framtiden. ”Men hur hållbar är framtiden när lägsta anbud vinner? ”, skriver Laila Vianden.

Vi måste avsluta det nyliberala experimentet för att råda bot på klyftorna

I förklarande sammanhang nämns ofta den vita arbetarklassen som förlorare i globaliseringen och därmed bärare av nyfascismen. Det är många gånger en svepande modell som fångar allt och ingenting i en och samma gest, men inte alltid säger så mycket. Drygt tre decennier av oinskränkt nyliberal dominans har ändå bidragit till att forma samhället.

Ett litet men illustrativt exempel är Bostadsbolagets planerade fasadrenoveringar i Haga, där det lägsta, och vinnande, anbudet lades av en polsk firma som enligt sajten Stoppa Fusket saknar både F-skatt och kollektivavtal, samt har rapporterat 3 301 dagar till utstationerings-registret från 2015 till juli 2017 (motsvarande nio årsarbetstider) utan att betala vare sig skatt, arbetsgivaravgifter eller moms i Sverige. Förutom avsaknaden av F-skatt bryter firman inte mot några regler, och har haft uppdrag åt en rad offentliga beställare.

”Vi bygger det hållbara samhället inför framtiden”, är Bostadsbolagets vision. Det är en god vision som borde genomsyra varje bolag. Men hur hållbar är framtiden när lägsta anbud vinner?

I det lilla bekräftar Bostadsbolaget ekonomen Abby Innes tes om hur utvecklade kapitalistiska stater befinner sig i ett tillstånd av att inte kunna styra. Ett tillstånd som har sin grund i årtionden av liberala reformer, snarare än i EU:s öppna marknad. Reformerna har fördjupat, inte löst, de sociala klyftor som uppstod under avindustrialiseringen, och försvagar samtidigt statens och politikens möjligheter att överbrygga klyftorna. Under de senaste 30 åren har liberal marknadsekonomi transformerat staten genom privatiseringar, outsourcing och NPM. Man har utvecklat -tärande kvasimarknader inom välfärdssystemen, samtidigt som en tillåtande beskattnings- och reglerings-regim låtit stora företag slippa undan tidigare förpliktelser mot samhället. Allt för att gynna konkurrensen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Bortom löpande rubriker om bristande upphandlingar och konsekvenserna av ”lägst anbud vinner” konstaterade Konkurrensverket i en utredning 2013 att offentliga upphandlingar utgör ett ”riskområde för osund konkurrens” genom svart arbetskraft och lagöverträdelser som konkurrensfördelar. Samma år pekar Riksrevisionen på ”risker för bristande måluppfyllelse av samhällsmål” vid upphandlingar.

Två exempel är telekommarknaden och -underhållen av järnvägen. Trots utredningar och mål om ”innovationsvänliga” upphandlingar inom telekomområdet förmår inte staten stimulera utvecklingen. Riksrevisionen konstaterar att staten, den enskilt största användaren av elektroniska kommunikationer i Sverige ”inte tillvaratar den potential som upphandlingarna utgör för att skapa ökad nytta för staten och driva marknadens innovationstakt”.

I det andra exemplet, järnvägarna, menar Riksrevisionen att det är viktigt för myndigheten att styra underhållsmarknaden ”på ett tillräckligt sätt” men att Trafik-verkets upphandlingsstrategi gynnar avhjälpande underhåll på bekostnad av förebyggande underhåll. Upphandlingarna leder inte heller till billigare och bättre underhåll – i Riksrevisionens mätning ”hade mängden väg och järnväg per krona inte blivit större med totalentreprenader”. Notera att kritiken rör statliga upphandlingar under alliansåren – den marknads- och innovationstillvända ideologins glansperiod.

I några färska exempel anklagas Arbetsförmedlingen för att gynna prisdumpning. Vi har även den utdragna konflikten kring sop-hanteringen i Stockholm samt larm kring chaufförernas svåra situation hos bolag som vunnit upphandlingar hos färdtjänsten i olika kommuner.

Risken för nya västsvenska exempel väntar med Göteborgs byggboom; upphandlingen av bygget av Haga station vanns av det företag som fått sämst betyg av Trafikverket, men vars anbud var en miljard lägre än de övrigas. NCC överklagar och menar att viktig dokumentation som styrker det vinnande bolagets kompetens troligen saknas. Alla handlingar har dock hemligstämplats, på vinnarens begäran.

Var fjärde Byggnadsmedlem röstade på SD förra valet. Det är värt att hålla i minnet när man läser det öppna brev som Byggnads i Väst skrev i december 2016. Där menar man att offentliga upphandlingar bidrar till lönedumpning och snedvriden konkurrens inom flera yrkesgrupper och branscher, eftersom seriösa företag med kollektivavtal slås ut. För anställda inom dessa branscher råder oro och otrygghet, för vad händer om företaget man arbetar hos slås ut av någon som betalar sina anställda 25 kronor i timmen?

Varje år upphandlar stat, kommuner och landsting varor och tjänster till ett värde av 600 miljarder kronor. Är det någonstans ”konsumentmakt” skulle kunna vara användbart så är det just här. Därför är det bra att Laval-lagen rivs upp och att den nya upphandlingslagen kräver löner och villkor i nivå med kollektivavtalen.

Men för att hantera de ökande klyftorna krävs även att det nyliberala experimentet avslutas. Helst utan begränsad strejkrätt eller jakt på papperslösa migrantarbetare. Arbetarklassen är mycket blandad, snarare än entydigt vit.