Ledare. Janan Zapata.

2017-04-08 07:00
”Vem är det egentligen som fostrar patriarkerna om nu männen inte tar något ansvar för barnuppfostran?”  Bild: Izabelle Nordfjell/TT
”Vem är det egentligen som fostrar patriarkerna om nu männen inte tar något ansvar för barnuppfostran?” 

Vem uppfostrar patriarken?

Min man förväntas lyda de normer som jag och andra kvinnor i vår omgivning förmedlar.

Inom loppet av två år har jag fått två barn och under min föräldraledighet möter jag dagligen märkliga kommentarer från min omgivning. Till exempel var det någon som tyckte att det var käckt att min yngste son har en syster som kommer kunna passa honom. För det är ju det flickor gör. Många tycker också att det är hemskt pinsamt att gissa fel kön och tror att jag blir förolämpad av att de trodde att min dotter var en pojke. För mammor förväntas vilja pynta sina döttrar till flickor.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Som mamma och feminist är jag van att tackla sådana könsnormer. Efter många års jämställdhetsdebatt möter jag ibland vissa normer, föreställningar om kön och uppfostran som jag däremot inte vet hur jag ska hantera. Det handlar om hur vi (ofta välmenande feminister) hela tiden utgår från att män ensamma bär skulden för ett ojämställt samhälle. Männen roffar åt sig alla karriärmöjligheter och får högre lön samtidigt som de lämnar ansvaret för barnen och familjen till sin kvinnliga partner. Enligt samma analys bär männen samtidigt skulden för att barn uppfostras ojämställt.

I samband med den internationella kvinnodagen kryllade det av tips om hur män kan bli mer jämställda pappor. Tips som i de allra flesta fall präglades av ett perspektiv där kvinnan är norm. Någon normkritik som belyste hur den normen bidrar till att cementera ojämställdhet förekom inte. Som kvinna är jag underordnad i många sammanhang där mannen är norm. När det gäller barnuppfostran är den påstådda underordningen inte lika tydlig för mig. Här upplever jag att jag har tolkningsföreträde. Min man förväntas lyda de normer som jag och andra kvinnor i vår omgivning förmedlar. När han ifrågasätter dem leder det till starka reaktioner och hans bidrag till barnens uppfostran osynliggörs ofta.

Min uttalat feministiska svärmor skrattade till exempel åt min man när han beklagade sig över sömnbrist och tyckte i princip att det var rätt åt honom för att han hade sluppit amma. Att han tog hand om resten av familjen, arbetade heltid och samtidigt tog ansvar för renoveringen av vår lägenhet var liksom inte värt något ur svärmors feministiska perspektiv. Hennes son är ju man, jag kvinna och synen på vad vi bidrar med i hemmet cementerad.

På samma sätt har många kvinnliga forskare och konstnärer förminskats till assistenter när män har tagit äran för deras arbete. För kvinnor kan inte skapa och män kan inte ta ansvar för hem och barn.

I ETC Göteborg intervjuades för en tid sedan en förskolechef som har jobbat i kommunen sedan 80-talet. Hon konstaterade att hon har anställt väldigt få män (”räknade på en hand”) och dessutom att väldigt få arbetar kvar. Hon menade att ansvaret var männens egna då de hade orealistiska förväntningar på pedagogiska metoder från utbildningen och på lönen. Dessa förväntningar rimmade illa med chefens effektiviseringssträvan och ekonomiska kalkyl. Chefen är knappast ensam i sin analys av männens ansvar för sin underrepresentation inom omsorgsyrken. Men i en annan artikel i samma tidning intervjuades två män som jobbar som förskolelärare. De berättade om de fördomar de möter i sitt yrke, av både föräldrar och annan personal. Behovet av att normkritiskt granska chefens inställning kanske blir tydligare om vi byter kön på de inblandade och förskola mot till exempel byggbranschen. ”Det e la kvinnors egna fel att de inte känner sig välkomna och deras orealistiska förväntningar som gör att så få blir kvar.”

Den maktlösa kvinnan är en del av det patriarkala samhällets bild av kvinnan som offer och objekt. Som någon som varken kan skapa eller förstöra. Det finns många feministiska verktyg för att ifrågasätta den bilden när till exempel kvinnliga konstnärer eller forskare negligeras. Men bilden av kvinnan som maktlös blir plötsligt bekväm att luta sig mot för att slippa diskutera kvinnors bidrag till det patriarkala samhället. Men även då måste bilden utmanas om vi ska kunna krossa patriarkatet. För vem är det egentligen som fostrar patriarkerna om nu männen inte tar något ansvar för barnuppfostran?