Ledare. Thomas Sterner.

2017-10-04 03:00
”Livet är fyllt av motsägelser och miljökampen i Manhattans stenöken är en av dem”, skriver Thomas Sterner. Foto: Pixabay
”Livet är fyllt av motsägelser och miljökampen i Manhattans stenöken är en av dem”, skriver Thomas Sterner.

Variation i miljöarbetet

Sitter på flyget till New York för att delta i olika möten i anslutning till ett av världens mäktigaste miljögruppers styrelsemöte. Livet är fyllt av motsägelser och miljökampen i Manhattans stenöken är en av dem.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Mitt miljöengagemang började i Göteborgs Miljögrupp, Jordens Vänner och Folkkampanjen mot Kärnkraft. De medlemslokaler vi hade var ofta tillfälliga små kyffen med låg hyra. Där fanns en samling stolar och bord som hade skänkts eller hittats i containrar och en stencilapparat som var hjärtat i verksamheten. Självklart arbetade alla frivilligt och i Alternativ Handel turades vi om att sälja brunt ris från Vietnam och andra ”schysta” produkter. Vi lyckades stoppa planerna på ett garage på Kungstorget och vi skapade debatt kring bilismen och kärnkraften. Vi skrev vådliga planer för framtidens energisystem och etablissemanget tyckte vi överdrev hur mycket solenergi och vindenergi man kunde ha för att ersätta olja och kärnkraft.

I själva verket underskattade vi potentialen grovt. Till och med utan den kraftfulla politik som vi förordade, så har vi fått mer förnybar energi än vi vågade skriva i våra prognoser.

Avståndet från dessa mina första miljö-organisationer till Environmental Defense Fund är stort. Att gå in på ett av EDF:s många kontor är som att kliva in i en skinande modern skyskrapa från Corporate America. Jätteduktiga studenter från toppuniversiteten slåss om praktikplatserna som inte ger betalt men värdefulla erfarenheter, kunskaper och kontakter. I övrigt tjänar man mycket bra – i alla fall högre upp i organisationen. EDF har knappast samma budgetrestriktioner som andra. Med en budget som är långt över en miljard så kan man skaffa det man behöver. Inte så att man skulle slösa – tvärtom, man vet att det är en svår kamp och det finns väldigt mycket som behöver göras – inte minst försvara resterna av Barack Obamas olika program mot Trump-administrationens försök att nedmontera allt vad förnuftig miljöpolitik heter.

Men man vet också att det gäller inte bara att anställa många medarbetare – man måste hitta de bästa och mest kreativa – och som bekant (särskilt i USA) så blir lönen då högre.

Hur kan man ha så mycket pengar? undrade jag i början, och det visar sig att det kommer nästan inget från offentligt håll. Man tar heller inte emot (direkt) från företag. Det är privata donationer. Dels har man en eller två miljoner sympatisörer på mejllistan som man uppmanar att agera på olika sätt – och att skänka en slant. Sedan har man ett stort antal som är så generösa – och så rika – att de kan ge gåvor (eller investeringar som man brukar säga i dessa kretsar) på till exempel en miljon dollar om året.

Här kan man möjligen säga att distinktionen att man inte tar emot pengar från näringslivet verkar tunn men den är principiellt viktig. Det kan vara grundaren och ägaren till ett stort företag som ger pengar, men som privatperson (i USA är de flesta donationer skattefria så den offentliga sektorn kan, i alla fall med ett svenskt perspektiv, sägas stå för en viss medfinansiering genom ”förlorade” skatteintäkter).

Man kan undra om det finns så många miljövänliga miljardärer. Det kanske inte stämmer med den enklaste av rödgröna synsätt. Men mitt svar efter ett par års insyn är i princip: ja. Det är nog långt ifrån en majoritet av miljardärerna. Det finns många av dem som stödjer Donald Trump och motarbetar miljörörelsen – men det finns helt enkelt också en lång rad mycket rika personer som är intelligenta och progressiva när det kommer till miljöfrågor – som har överlevnadsinstinkt och vill vrida politiken i en mer förnuftig riktning.

Detta präglar EDF. De ”investeringar” som donatorerna ger skall inte gå till symbolpolitik. Målet är inte att synas eller bara skriva artiklar, anordna demonstrationer. Målet är att faktiskt påverka politiken hos USA:s federala regering, lokala delstatsregeringar, internationella organ och storföretag. Mottot är att hitta de ”metoder som fungerar”. Man är mycket pragmatisk och mycket medveten om att det finns ett helt spektrum av miljöorganisationer. De har regelbundna samtal på högsta nivå och kan ofta samordna sina aktioner. Greenpeace kanske ockuperar samtidigt som EDF har någon inne i styrelserummen som arbetar oförtröttligt med att ta fram vetenskapliga underlag och kontakter, för att finansiera dyrare, mer miljövänliga lösningar eller förankra dem hos aktieägare.

Rädda rovfåglar, övertyga Bush att skapa jättenaturreservat i Stilla havet, uppmuntra Kina att experimentera med utsläppsrättshandel, få världens flygorganisationer att frivilligt begränsa utsläppen, stoppa illegal slakt av hajar på Kuba och se till att världens största ”butik” Walmart rensar ut farliga kemikalier. Utrymmet är för kort för ens en bråkdel av aktiviteterna. Bland det mest originella för en svensk gäller närmiljön i stendjungeln. De stora husen i NY värms inte med fjärrvärme inte! Det vore väl alltför praktiskt – kanske socialistiskt – och finns inte ens på kartan (utom ett mycket litet nät på södra Manhattan). Individuella pannor är det – och ofta ser man rökpelare så att man tror man är i någon stad i Kinas stålbälte med klart lägre hyror än Manhattan. De eldar fortfarande med eldningsolja 5 och EDF har ett stort projekt att få dem att åtminstone gå över till eldningsolja 2. Så blir det mindre rök och svavel i stenöken till glädje för alla miljömedvetna människor som köper ekologiska rotfrukter utomhus på mysiga farmers market.