Ledare. Laila Vianden.

2017-11-02 03:00
”Stora grupper av den arbetande befolkningen lever under en ökande press och får inte den hjälp de behöver när de blir sjuka av arbetet”, skriver Laila Vianden. Foto: Jonas Ekströmer / TT
”Stora grupper av den arbetande befolkningen lever under en ökande press och får inte den hjälp de behöver när de blir sjuka av arbetet”, skriver Laila Vianden.

Varför utbränd välfärdspersonal inte är en större politisk fråga

En del saker bara pågår i tysthet, år efter år. De verkar helt sakna både status och nyhetsvärde, förutom vid de tillfällen när någonting avviker; en larmrapport, politiska utspel eller något annat dramatiskt inträffar. Men det innebär inte att underrapporterade frågor är ointressanta. De är högst relevanta för dem som lever eller arbetar i dem och ibland även för samhället i stort.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Tystnaden rymmer en underliggande logik; den om dominans. Vi lever i ett ekonomiskt system där fördelningen är extremt skev och en liten andel av jordens befolkning sitter på ofattbara resurser. En sådan grad av snedfördelning borde inte vara möjlig – de andra 99 procenten borde omedelbart utjämna fördelningen. Dock genomsyras hela kulturen av ett hierarkiskt tänkande som tillåter några att befinna sig på toppen och andra på botten; män värderas högre än kvinnor, så till den grad av män förväntar sig att komma undan med sexuella övergrepp. Vita värderas högre än personer som rasifieras, så till den grad att den senare gruppen har svårare att få jobb. Vältalig över medelklass värderas högre än arbetarklass och arbetslösa, så till den grad att idén om rösträtt kopplad till bildning faktiskt är en diskussion.

Idéerna kring olika former av dominans förekommer överallt, som en färdig form där nya kategorier enkelt kan inordnas. Så att saker fortgår i tysthet utan att människor blir upprörda och börjar ställa krav.

Hemtjänsten i Göteborg är ett sådant exempel. Den är intressant för media när politiken gör saker med den, senast när Alliansen drev igenom LOV – Alliansen i Göteborg ser en möjlighet att följa sitt daterade ideologiska program att motverka statens och kommunens ”orättvisa konkurrens” genom att privatisera den, och därmed släppa in marknadens alla brister i den.

Det hade varit enklare för mig att försvara vänsterlinjen om situationen inte varit så beklämmande; kommunen tillämpar osäkra anställningar, bemanningen är otillräcklig, personalen slits ut och sjuktalen ökar till följd av den strukturella brutalitet som en pressad arbetssituation utgör, som ett lågintensivt våld riktat mot den mänskliga organismen som till slut ger upp och slutar fungera. Nu är hemtjänsten är inte ensamma om detta – äldreomsorg, förskola samt individ- och familjeomsorg ägnas särskild uppmärksamhet i Göteborgs Stads utredning kring arbetsmiljö. Ohälsotalen (men inte budgeten) skenar, och samtidigt ökar antalet arbetsskador inom vård, omsorg och socialtjänst i Göteborg: SCB:s statistik visar en stadig ökning på 31 procent från 2010. Att Alliansregeringen eldade på utvecklingen genom att lägga ner Arbetslivsinstitutet och skära ner i Arbetsmiljöverkets verksamhet är fruktansvärt i sammanhanget, men den huvudsakliga orsaken är konkurrensutsättning och NPM som skett på bekostnad av arbetsmiljö, säkerhet och anställdas hälsa. Men så länge budget saknas finns inte mycket för utredningen att föreslå.

Rent politiskt är det svårt att förstå att det här inte är heta frågor, eller varför de svårigheter utbrända välfärdsarbetare möter i sina kontakter med Försäkringskassan inte förmår väcka politiken till kraftfull handling: stora grupper av den arbetande befolkningen lever under en ökande press och får inte den hjälp de behöver när de blir sjuka av arbetet. Det är vansinne och omöjligt att lösa med populistiska utspel kring tiggeri och invandring.

När Göteborgs Stad inför LOV inom Göteborgs hemtjänst gör man det mot bakgrund av ett glatt allianskvitter om att även personalen gynnas. Men redan förra året visade en undersökning från Kommunal Väst att de anställda redan visste vad problemen berodde på: så låg bemanning att både den egna hälsan och de insatser man utförde drabbades. Det är svårt att förstå hur ökad konkurrens ska kunna lösa det problemet, när utsvettningen av personal är en ökande trend överallt, och privata aktörer ofta driver på utvecklingen i och med att vinstuttag möjliggörs av låg personaltäthet. Så är alternativet att klamra sig fast vid någonting dåligt för att inte få det ännu sämre?

Enligt en undersökning från LO är kvinnor i arbetaryrken den grupp som är mest utsatta för sexuella trakasserier (som ej utförs av chefer eller kollegor) på jobbet – 13 procent har drabbats, jämfört med kvinnor i tjänstemannayrken där sex procent har utsatts. Siffrorna berättar om dominans och hierarkier, där den som befinner sig ”längst ner” också är mest utsatt. (Det är heller ingen slump att många av de svenska kvinnor som under #metoo vittnar och medieprofilers övergrepp ofta varit vikarier, nya inom branschen, produktionsassistenter eller sökt praktikplats när de drabbats.)

Lyckligtvis krävs inga långa utläggningar för att greppa det här, alla som jobbar på ”golvet” på ”fältet” eller i längst ut i ”linjen” vet var i hierarkin man befinner sig och att man paradoxalt nog står för kärnverksamheten. På samma sätt vet hemtjänstpersonalen i Göteborg att utan dem får de äldre inte den hjälp de behöver. De vet vikten av att bygga relationer, skapa trygghet och att vara lyhörda inför de personer de möter.

Men den förödande logik vi lever under uppmuntrar inte politiker att överlämna rosor till dem inför stora pressuppbåd. Inte heller tävlar någon i hur många miljarder i extra resurser man kan skjuta till, eller hur många tusenlappar i lönehöjning man vill avsätta för dem som dagligen upprätthåller välfärden på bekostnad av sin hälsa.

Det vackra med #metoo är att ett överväldigande antal kvinnor plötsligt träder fram med sina berättelser och kräver förändring, helt i strid mot den logik som säger att kvinnor inte är värda mer än att i tysthet bära skammen av sin underordning. Den som ännu inte betraktas som ett politiskt subjekt, med agens, kan alltid bli. Det borde fler än sextrakasserande kändismän hålla i minnet.