Ledare. Laila Vianden.

2017-08-31 03:00
Jan Björklund, L, uttalade sin oro över vården under sitt sommartal på Dockpiren. Foto: Björn Larsson Rosvall /TT
Jan Björklund, L, uttalade sin oro över vården under sitt sommartal på Dockpiren.

Vårdvalet ger dyrare och mindre jämlik vård

Under förra veckan utropade sig SD till det ”nya vårdpartiet”. De vill satsa på vården – vilket lustigt nog överhuvudtaget inte återspeglas i SD Göteborgs budget för 2018. Även Jan Björklund nämnde vården som ett orosmoment under sitt sommartal på Dockpiren. Liberalerna är oroade över ökade klyftor och Jan Björklund menar att klass är en fråga drar isär samhället. Nu är hans lösning på problemen förvisso ett förslag om lägre löner, men det hedrar honom ändå att han orkar göra ett försök att upprätthålla höger-vänsterskalan inom den politiska retoriken.

För retorik är det. Prioriteringen av vården har stöd i opinionen, och kommer fortsätta vara en viktig fråga de kommande decennierna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Många landsting brottas redan med vårdbrist, och 2020, två år efter nästa val, beräknar SCB en kraftig ökning av vårdbehovet, då en stor del av befolkningen kommer att vara 80 år eller äldre.

Så hur har de liberala reformer som skulle sänka kostnaderna för vården och samtidigt öka kvaliteten infriat förhoppningarna?

Riksrevisionen (2014) har granskat hur de statliga reformerna om vårdval och lagstadgad vårdgaranti påverkat möjligheterna för primärvården att ”verka för en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen”.

Vad man finner är att vårdvalet inte sänkt kostnaderna – de fortsätter att stiga, medan den inbyggda målkonflikten mellan efterfrågan och behov missgynnar patienter med stora vårdbehov:

”De positiva resultaten av reformerna i form av förbättrade kontaktmöjligheter, fler vårdcentraler och ökade besöksfrekvenser förefaller i högre utsträckning ha kommit patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status till del.”

Tillgängligheten har försämrats på vårdcentraler ”med större förväntat vårdbehov” eftersom läkartätheten är lägre i områden där det förväntade vårdbehovet är större, det vill säga i socioekonomiskt utsatta områden.

Man finner även att de nya vårdcentralerna ofta har fler fast anställda läkare ”men är främst etablerade i områden där behoven av kontinuitet kan antas vara mindre” det vill säga i välmående områden, samt att nedläggning av vårdcentraler främst har drabbat områden där vårdbehovet är större och där behovet av en vårdcentral i närheten av hemmet kan antas vara större.

”Det har blivit svårare att upprätthålla vårdens etiska principer. Vårdkostnaderna tycks öka, skillnaderna mellan landstingen minskar inte och vårdkrävande patienter missgynnas. De önskade effekterna för innovation och utveckling i vården verkar i stort sett ha uteblivit.”

Vården har alltså inte bara blivit dyrare och mindre tillgänglig, utan även mindre jämlik. Riksrevisionens undersökning i två regioner visar på ojämlika förändringar i hur vi söker vård.

”Många besökare med lätta och lindriga symtom har tillkommit efter reformen. Denna grupp patienter gör också fler läkarbesök efter reformens införande. Det omvända förhållandet gäller för de sjukaste patienterna, som gör färre läkarbesök.”

Omkring år 2030 förväntas gruppen 65 år och äldre nå 2,3 miljoner och år 2050 väntas gruppen ha ökat till 2,5 miljoner eller knappt 24 procent av den framtida befolkningen. Det är oklart hur lägre löner och Vårdföretagarnas kampanj ”stoppa välfärdstappet” ska vända den demografiska utveckling som kommer kräva någonting mer utöver ”mer av samma”, det nostalgiska fasthållandet av havererade reformer som inte kunnat rädda vården efter 90-talets nedskärningar.

Trots att välfärdslobbyn och dess opinionsbildare väsnas mycket kring regeringens förslag om ett vinsttak är det inte särskilt troligt att förslaget går igenom. Alliansen och SD ämnar rösta ner det. Men det är även svårt att se hur en vinstbegränsning på sju procent skulle kunna bygga bort vårdföretagens konkurrens om ”lätta” kunder som inte kräver särskilt omfattande vårdinsatser – marknadslogiken som besparingskur och garant för jämlik vård har redan misslyckats.

Oavsett vad man anser om driftsformer är det en svår pedagogisk uppgift att förklara varför de som mest är i behov av vård får det sämre, medan våra gemensamma resurser samtidigt tas ut som vinst av företagare. Det måste finnas ett annat sätt att göra det på, där etik och behov inte underordnas konkurrensen.