Tacka den som tar emot

I juletid trotsar folk kylan och mörkret för att göra julen så mysig och trevlig som möjligt. God mat och dryck ska inhandlas och klappar till nära och kära ska väljas med omsorg.

Aktiviteterna har även ökat bland dem som rör sig i centrala stan i folkvimlet för att be dem om pengar. På Avenyn, i Brunnsparken, i Nordstan och de andra köpcentra i stan stöter man ständigt ihop med gatumusikanter, folk som går med bössor och samlar pengar till diverse välgörenhet, Faktumförsäljare med flera.

Lite här och var möter man tiggare, det vill säga de som inte erbjuder någonting för våra pengar utan bara sitter på sina knän med en framsträckt pappersmugg i handen. Ibland lägger de även huvudet ner på marken. Är det deras försök att väcka vår barmhärtighet? Jag vet bara att de onekligen väcker känslor och uppmärksamhet. 

Tiggeri sammankopplas vanligen med lathet och ansvarslöshet. Tiggarna tas som misslyckade samhällsmedborgare vilka vill ta del av det som vi andra har slitit för och förtjänat. Den slant vi ibland ger bort blir en symbolhandling för vår godhet och generositet. Vi gör det många gånger samtidigt som vi försöker undvika blickar från andra som tycker vi uppmuntrar denna lättja.

Det som är klart för mig är det faktum att det är lättare att ge bort än att ta emot någonting från andra. Det kan handla om materiella ting som presenter och pengar, men också om andra saker som att be om hjälp för exempelvis flyttning eller annat jag inte klarar av ensam. Även i relationer med andra som handlar om tillgivenhet och vänlighet. Många gånger blir jag misstänksam när en som jag inte känner är för vänlig mot mig: Vad vill han/hon av mig? Är hon berusad? Är han inte lite konstig?

Jag brukar alltid ge bort mina småpengar som jag har i fickan till första gatumusikant eller annan som jag möter på gatan och som ber om dem. Ibland kan det bli en tjuga i brist på annat men jag ångrar mig alltid efteråt att jag inte gett mer. Jag känner aldrig att jag hjälper personen i fråga utan att jag faktiskt sätter ett värde på min egen medmänsklighet. Jag tackar också alltid personen som tacksamt tar emot mina småpengar för att jag ska känna mig god och solidarisk. 

Julen står för samhörighet. Den är dessutom ingången till ett nytt år och till förnyelse. Julen handlar om att tända ljus i detta outhärdliga mörker. Samtidigt står denna period för en överkonsumtion av prylar som vi inte alltid behöver. Förra året omsatte julhandeln 65 miljarder kronor och prognosen för i år är ungefär på samma nivå.

Det tyder på att vi har råd. Vi har möjlighet att köpa en Faktum eller skänka en slant till en vi inte känner.

Tiggeri handlar inte om ansvarslöshet och lättja. Det är vår tids stora missförstånd.

Det är mycket bekvämare att ha en tjänst och fast månadslön om man har möjlighet till det, än att gå på gatan och hoppas på de förbipasserandes generositet. Tiggeri är inte arbete, men är betydligt jobbigare än vanliga arbeten.

Att skänka bort en slant påverkar inte heller mitt liv på något sätt förutom att jag känner mig som en del av en gemenskap och det är mycket för den futtiga summan. Jag tackar dem för det.