Ledare. Laila Vianden.

2017-05-18 03:00

Staten är ingen konkurrent

Över hela Europa har välfärdsreformerna skapat kvasimarknader utan vare sig riktig konkurrens, ökad kvalitet eller lägre kostnader, skriver Laila Vianden.

Statsmaktens fulla kraft har alltid ägt en stark laddning, estetiskt såväl som politiskt. Särskilt den militaristiska aspekten återupprepas ständigt inom både popkultur och politik. Mot en bakgrund av ökande sociala motsättningar, populistiska skräckscenarier och en instabil omvärld budar partiledarna över varandra i hur klart kronjuvelen ska stråla: mer resurser till polismyndigheten samt en återupprustning av försvarsmakten står troligtvis redan klara som valfrågor.

Det är svårt att motsätta sig. Återuppbyggnaden av samhällets skyddande funktioner är önskvärda, men sorgligt nog står retoriken kring “fler poliser” i skarp kontrast till den om offentlig sektor i övrigt. Under de senaste trettio åren har tonen snarare varit aggressivt förklenande: offentlig verksamhet består av ineffektiva kolosser som utgör ett direkt hot mot den fria konkurrensen och kränker varje individ. “Sossesverige” är ett skällsord som målar upp en kvävande mellanmjölksversion av DDR. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Samma retorik återfinns hos Alliansen och SD i Göteborg, som tillsammans genomdrivit ett snabbt införande av LOV – lagen om valfrihet – och även vill införa utmaningsrätten. Båda reformerna syftar till att släppa in fler privata aktörer i välfärdssektorn – LOV omfattar äldre- och handikappomsorgen medan utmaningsrätten omfattar all kommunal verksamhet, undantaget myndighetsutövning.

Reformerna utgår från idén om att konkurrensutsättning av offentlig verksamhet ökar effektiviteten, ger högre kvalitet och kostnadsbesparingar, samtidigt som invånaren stöps om till kund. Detta anses i sig ge ökad livskvalitet och möjlighet att “ta makten över sitt liv” – yttrandeprotokollet från Kommunfullmäktige är rikt på klassisk argumentation som bär fram den heliga triaden konkurrens, effektivitet och kvalitet, komplett med referenser till Berlinmurens fall. 

En av hakarna är att Göteborg väljer att sjösätta LOV innan förberedelser som kostnadsberäkningar och kontrollsystem av utförare är på plats. En annan är att erfarenheter från Stockholm visar på ökade kostnader och ett snårigt landskap, där kommunen ansvarar för invånarna, men saknar möjlighet att kontrollera eller överblicka utförarna, vilket även stöds av Finansdepartementets rapport ”Dags för omprövning” av Per Molander. Rapporten finner brister i privatiseringsreformerna: de förväntade effekterna – höjd effektivitet, bättre kvalitet och sänkta utgifter – har ofta uteblivit. Utredningen drar slutsatsen att reformerna därför bör omprövas.

Alliansens och SD:s tro på besparingar är så ortodox att inte ens invändningar om kostnadsökningar ger en mer reformert hållning. Hur kan det komma sig?

Den hätska retoriken kring staten får stor spridning under 80-talet, när nyliberalismen raketstartar och lägger det politiska landskapet under sig. Man kommer med en diagnos på den ekonomiska stagnationen i efterdyningarna av bland annat oljekrisen – och finner att staten orsakar sjukdomen. Botemedlet är liberala reformer i form av avregleringar, privatiseringar och NPM. Och trots att avregleringarna av bank- och finansmarknaden hittills gett två omfattande krascher förblir retoriken densamma: marknaden måste stå fri från inblandning, staten är en konkurrent, och det enda rationella svaret är att krossa den. 

Men synen på staten som konkurrent är felaktig och saknar historisk förankring, menar ekonomen Abby Innes, som studerar effekterna av liberala reformer i Europa: ett misslyckat företag orsakar begränsade skador, medan en misslyckad stat hotar hela samhället; möjligheten till demokratisk representation, den sociala integrationen och den allmänna ordningen. Att föra in marknaden i staten bäddar dessutom för marknadsmässiga misslyckanden, där de tidigare inte funnits. Över hela Europa har välfärdsreformerna skapat kvasimarknader utan vare sig riktig konkurrens, ökad kvalitet eller lägre kostnader. Däremot sker ett gradvis upplösande av staten, som får allt svårare att styra och överblicka vad den utför.

För Abbey Innes kan både Brexit och Donald Trump ses som ett utslag av ökande klyftor och motsättningar mellan å ena sidan högutbildade väljare som klarar sig bra med en minimal stat, kontra resten. Liberala reformer förstärker dessa klyftor och förvärrar tillståndet. 

Ändå har argumentationen för den här typen av politik låtit exakt likadan under 30 års tid. Fler poliser allena kan inte råda bot på den idétorkan.