Starkare tillsammans

Det rödgröna samarbetet bör fokusera på att skapa en ny rödgrön debatt över partigränserna och inte ses som en lösning för ett eventuellt regeringssamarbete, skriver Jimmy Sand (MP).

I oktober 2008 deklarerade Mona Sahlin tillsammans med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inledde fördjupat samarbete för att bilda regering efter valet 2010, med Vänsterpartiet lämnat utanför. Min första farhåga var att detta samarbete skulle bli en anpassning efter det politiska läge som Moderaterna definierat genom att med retorik lånad från socialdemokratin och vänstern flyttat mitten åt höger. Det faktum att Vänsterpartiet först lämnades utanför samarbetet kunde ses som ett tecken på att Sahlin framför allt ville säkra en mittposition som kunde tilltala storstädernas medelklassväljare.

Det rödgröna samarbetet kan ur ett perspektiv, sannolikt det vanligaste, ses som politisk taktik för att trygga en parlamentarisk majoritet för ett regeringsskifte. Med ett sådant synsätt blir det naturligt att se en motsättning mellan pragmatism eller förhandlingspolitik och en mer ideologiskt förankrad förändring av det politiska landskapet. Det har varit den vanliga kritiken som hörts framför allt bland miljöpartister och vänsterpartister. Jag tänker på de till stora delar medialt konstruerade konflikterna mellan fundis (”fundamentalister”) och realos (”realister”) respektive traditionalister och förnyare. Under Gudrun Schymans och Johan Lönnroths tid i Vänsterpartiet sågs det som högeravvikelse och ministerkåthet att de ens antydde en vilja att bilda regering med Socialdemokraterna. Tidigare språkröret Birger Schlaug ser – för att hårddra det – varje förändring Miljöpartiet gör av sin politik som en anpassning till Socialdemokraterna, är en utförsäljning av partiets gröna själ. Bilden är att de som vill samarbeta är principlösa maktspelare, och kritikerna framstår som de ideologiskt övertygade.

Mer angeläget är det att se det rödgröna samarbetet som en möjlighet till rödgrön idédebatt. Föreningen Vägval Vänster, där jag var medlem, hade ambitionen att få till en sådan – men det fokus som fanns på konflikten inom Vänsterpartiet var en hämsko. Avgörande var att det inte fanns några tydliga sakfrågor. Detta, att offentligheter uppstår genom sakfrågor, är en insikt från debatten mellan John Dewey och Walter Lippmann i 1920-talets USA. Frågan var om demokratin i en komplex värld måste ge vika för expertstyre. En fråga som är högaktuell i dag, åttio år senare. Framför allt var Deweys poäng att en grupp människor fattar som regel bättre beslut än enstaka personer, även när de enstaka personerna är experter. Det kräver att gruppen är en brokig skara människor. Förekomsten av avvikande åsikter, även felaktiga, förbättrar hela gruppens resonerande. Det förutsätter även tillgång till relevant information och att individerna använder sig av den information de har, istället för att förlita sig på andras beslut.

Jag hoppas att det rödgröna samarbetet utvecklas vidare på gräsrotsnivå. Att den idépolitiska debatten inte stannar inom gemensamma arbetsgrupper tillsatta av partiledningarna. Och att kampanjledningarna vågar släppa informationen fri – till bloggare, twittrare och andra debattörer. Som Obama gjorde.

Jimmy Sand
medlem i Miljöpartiet de gröna

Taggar: rödgröna samarbetet, John Dewey, Walter Lippmann