Ledare. Laila Vianden.

2017-08-17 03:00
Demonstration på Olof Palmes plats mot utvisningarna till Afghanistan.
Demonstration på Olof Palmes plats mot utvisningarna till Afghanistan.

Solidaritet med de som kämpar för vår värdighet

På en bild från sittstrejken på Medborgarplatsen sitter en ung kille med ansiktet begravt i händerna och gråter. Han har nåtts av beskedet om att hans far har avlidit i Afghanistan. Det här är inte bilden av en lycksökare eller ett administrativt bekymmer, det är bilden av en väldigt ung människa som befinner sig i kris, och som har en högst osäker framtid framför sig. Den bördan är svår att förstå.

Efter naziattacken mot manifestationen i Stockholm har stödet för ensamkommande unga spridit sig över hela landet. I måndags meddelade de sittstrejkande ungdomarna vid Olof Palmes plats i Göteborg att de kommer -sitta kvar tills deras kompisar i Stockholm får svar från Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och alla utvisningar till Afghanistan stoppas. Det är en beslutsam hållning som öppnar möjligheter för oss alla – till ”ovillkorlig solidaritet med dem som kämpar för vår delade värdighet” som en kamrat formulerade sig kring det fina kollektiva arbete som sker just nu.

Sentimentet kring vår delade värdighet och vår gemensamma strävan efter den är utmärkt att ta med sig även till andra sammanhang, såsom Bokmässan och den planerade nazidemonstrationen den 30:e september.

Från högerhåll betraktas antinazistiska protester sällan med blida ögon; i dessa sammanhang beskrivs vänstern ofta som ”extremistisk” (någon från AFA kan ha befunnit sig i närheten), ”PK” (vänstern saknar humor och kan inte ta ett skämt) eller ”censurivrande” (vill ha det som i Sovjet samt stoppa det fria ordets spridning). Men aldrig har det varit vänsterns skyldighet att sitta tysta och nicka när nazister sprider sitt budskap.

Många försöker utvidga diskussionen kring yttrandefrihet till att skenbart omfatta även rätten att yttra sig utan konsekvenser, eller att alltid ges utrymme överallt. Men i praktiken är yttrandefriheten aldrig obegränsad så att alla har rätt att höras överallt, hela tiden, utan motargumentation eller konsekvenser i form av politiskt motstånd.

Utöver en retorisk excercis mellan konkurrerande debattörer på en ”marknad för idéer” kan politisk argumentation även omfatta handlingar: politik i sig består av mer än en serie yttranden och handlar ytterst om makt. Vad man vill göra med den. Vem som har den, vem som aspirerar på den och vem som inte har den. Därmed handlar politik också om konflikt.

Förutom att protester och ställningstaganden rymmer kommunikativa aspekter är triaden politik – yttranden – handlingar förbundna med och otänkbara utan varandra. Eftersom vi även (turligt nog) saknar -organisationsförbud och statlig censur, är våra alternativ, förutom att argumentera mot nazismen, just aktiv handling – exempelvis i form av ställningstaganden som att vägra bjuda in eller ge utrymme i tryck eller debatt. Eller att delta i en motmanifestation eller bojkott. Protester av det slaget utgör inget angrepp på yttrandefriheten, även om vissa aktörer med största sannolikhet kommer försöka hävda det.

När högerextremisterna marscherar på Göteborgs gator kan de inte argumenteras ner med rationella argument. Om vi vill värna om vår delade värdighet kan de heller inte stå oemotsagda. Det vore oanständigt.

I skrivande stund nås jag av nyheten om att Moderaterna och SD tillsammans vill sänka lönerna för nyanlända och unga. Huruvida det gemensamma opinionsfallet kan stoppas genom förslag om månadslön på 11 000 kronor före skatt för bland annat restaurangbiträden och fastighetsskötare, återstår att se. Att söka samarbete med ett parti som ständigt projicerar bilden av en förlorad nationell gemenskap grundad i blod och ”svenska värderingar” har hittills inte lönat sig särskilt väl för Moderaterna, samtidigt som SD:s förvridna folkhemsnostalgi rimmar illa med bjud-middagar från Svenskt Näringsliv och stöd för klassisk högerpolitik.

Fascism, nazism, alt-right eller vilken benämning man nu föredrar tenderar att fungera som en räddare av en marknad i nöd – efter kriser eller under nedgångar och perioder av växande klyftor fångar de upp den sociala oron, förespråkar hårdare tag, demoniserar minoriteter samt vänstern/liberaler. Och ser till att marknaden fungerar i stort sett som den ska.

Det enda vi kan göra är att fortsätta bjuda motstånd och verka för en annan politik för ett samhälle som innebär att vi kan se varandra i ögonen. I ovillkorlig solidaritet med dem som kämpar för vår delade värdighet.