Ledare. Janan Zapata.

2017-05-12 03:00

Små tickande aggressionsbomber

Medan femininiteten fortsätter erövra gamla manliga privilegier verkar det vara svårt att inkludera de feminina privilegierna i maskuliniteten, skriver Janan Zapata

Jag har yrkesskadat min son. Han har inte fyllt elva år ännu, men han grubblar redan över normer och stereotyper. Ibland har han svårt att somna på natten. När andra barn har mardrömmar om otäcka monster, oroar han sig över normpolisen. Sonen frågade mig nyligen varifrån normer kring manligt och kvinnligt kommer. Det ledde till en lång familjediskussion som fortfarande pågår.

Jag tänker ofta på hur vi formar pojkar till män. Förmodligen på grund av min son. Det stör mig att vårt samhälle tycks se på pojkar som små tickande bomber som vi varsamt måste valla in på rätt spår. Som att det manliga könet har en inneboende aggressivitet som måste kontrolleras av en feminin hand. Annars blir männen våldtäktsmän, går med i IS/NMR/AFA eller röstar på Sverigedemokraterna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En sida av det är hur aggressiva beteenden hos pojkar ibland kan ursäktas med att ”Jaja, så är ju killar”. Det orimliga i den ursäkten har med rätta synliggjorts och kritiserats av feminismen. Ursäkten berövar offret upprättelse och kan rentav skuldbelägga honom. Den aggressiva mannen är minst sagt ifrågasatt och det med rätta.

Men synen på maskulinitet som något som under vissa förutsättningar kan explodera och skada andra har också skapat mindre ifrågasatta berättelser. Till exempel berättelsen om den manlige hjälten. Han är ofta en hård och våldsam ensamvarg. Oavsett om han är en nihilist som Wolverine eller idealist som Stålmannen är han i slutändan beredd att offra sig för det som är viktigt i berättelsen. Vilket ofta är kvinnor och barn. För dem ska hjälten vara beredd att göra saker som andra inte skulle vilja eller klara. Men han har heller inte något egentligt värde utöver aggressiviteten och styrkan. För att han ska få det krävs det en kvinna och gärna familj. Det är först då han kan gå från att bara vara ett vapen (objekt) till att bli en människa (subjekt).

Läs gärna Håkan Lindgrens essäer i SvD (”Så blev mannen det otäcka könet” och ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös”) där han bland annat presenterar Christoph Kucklicks ”Der unmoralische Geschlecht” vars tes är att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen.

Christoph Kucklick visar enligt Håkan Lindgren att det hände något under skiftet mellan 1700- och 1800-talet. Mannen kom då att ses som ”av naturen brutal, egoistisk, asocial, oförmögen att kommunicera, saknade känsloliv och var – naturligtvis – besatt av sex. Den bekanta frasen att alla män är våldtäktsmän var redan i svang för tvåhundra år sedan.” Och för att mannen skulle bli människa krävdes en kvinnas hjärta.

I diskussioner om vad unga män behöver för att hamna på rätt spår förs det även i dag ofta fram lösningar som giftermål och jobb. Det handlar om att ge unga män ett socialt sammanhang, en mening med sitt liv. Män behöver något vettigt att ägna sina liv åt och det innebär enligt denna logik en kvinna och så småningom en familj att försörja.

Är man lite konspiratoriskt lagd är det lätt att formulera teorier om hur kapitalismen skapat den här bilden av mannen för att få arbetare, soldater, konsumenter och allt annat som krävs för att få det kapitalistiska systemet att snurra. Och även om det inte är en medvetet skapad bild är det lätt att förstå hur beroende kapitalismen är av den här bilden. Vad skulle hända om män fick för sig att de har ett inneboende värde? Att de inte behöver vara hjältar som offrar sig för att deras liv ska få en mening? Att de inte behöver vara driftiga försörjande försvarare som är beredda att dö på slagfältet eller vid löpande bandet?

 

Medan femininiteten fortsätter erövra gamla manliga privilegier verkar det vara svårt att inkludera de feminina privilegierna i maskuliniteten. Det är som att kapitalismen nu lyckats lura oss alla att den här bilden av mannen är målet. För kapitalismen har ju inget emot att fördubbla antalet som bekänner sig till den myten och ställer upp som driftiga försörjande försvarare. Men för att kapitalismen ska lyckas med det krävs att vi bortser från att det slutar med att vi alla blir emotionellt avgränsade ensamvargar.  

Vad vi behöver är alternativa berättelser även om maskulinitet, liksom det sedan länge har utvecklats alternativa berättelser om femininitet. Berättelser som visar att det är lika viktigt att försvara de hårda som de mjuka, som visar att vi alla har ett värde som inte går att rangordna.

Men då måste vi kvinnor och flickor dela med oss av ensamrätten till den mest utmärkande mänskliga egenskapen av dem alla: hjärtat.