Ledare. Hanna Strömbom.

2017-10-10 03:00
”Inte nog med att du kanske inte får håret tvättat, kommer utomhus eller verkligen klarar att hålla samman familjen. Därtill ska du klumpas ihop med anklagelser om fusk och insinuationer om arbetsskygghet”, skriver Hanna Strömbom. Foto: Gorm Kalletad / TT / NTB
”Inte nog med att du kanske inte får håret tvättat, kommer utomhus eller verkligen klarar att hålla samman familjen. Därtill ska du klumpas ihop med anklagelser om fusk och insinuationer om arbetsskygghet”, skriver Hanna Strömbom.

Skammen är en ­politisk taktik

Varför ska medborgare som behöver hjälp behöva känna skam?

I det snabba debattklimatet är det tacksamt att skilja på sjunkande sjuktal, summerade utbetalningar av försörjningsstöd, kraven på den som hamnat utanför arbetsmarknaden eller ramarna efter vilka vi avgör vem som är sjuk och vem som inte är det. Men för den som behöver luta sig på social-försäkringssystemen flyter institutionerna samman – och isär.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Då de sociala skyddsnäten bara betraktas i sina olika beståndsdelar förloras det utifrånperspektiv som den som ska försöka ta sig in i systemen måste skaffa sig.

Att myndigheterna saknar samordning har dock uppmärksammats och miljardbelopp skjuts till för att åtgärda problemet. Försäkringskassan är knutpunkt och vid sidan av samordningen med Arbetsförmedlingen var hela 247 kommuner förra året med i ett samordningsförbund.

Vad som också måste diskuteras är det synsätt enligt vilket vi förhåller oss till vem som ska få pengar och inte. I takt med att fokus flyttas från samhällets ansvar till individens bygger vi in skam i våra system. Rätt till arbete, rätt till hälsa, rätt till trygghet blir till en sörja av blanketter som måste fyllas i rätt för att individen inte ska trampa snett och hamna utan ersättning.

Politiska slagträn omvandlas i praktiken till indragna assistanspengar, sjukpenning som nekas, socialtjänstmedarbetare som går på knäna och återkommande diskussioner om fusk. Att det förekommer fusk överallt, inte minst på betydligt maffigare bankkonton i skatteparadis, är förvisso sant. Men den återkommande fuskdebatten osar klassförakt.

På senare tid har bekymrade klyschor om besvärande ”klyftor” trendat även bland borgerliga politiker, men det borgerliga mantrat att det ska ”löna sig att arbeta” bidrar till att svartmåla den som behöver hjälp. Det är ingen nyhet att moderater inte gillar att betala skatt. Det som egentligen menas med mantrat är att pengarna ska flyttas från dem som av olika anledningar inte arbetar till dem som har en lön. Den som inte arbetar ska få det tufft. Som om det inte redan var fallet.

Den som behöver leva på försörjningsstöd har det inte fett. Studier som jämfört gruppen bidragstagare med dem som har de lägsta lönerna konstaterar att bidragstagarna har betydligt mindre att leva på nu, jämfört med för 30 år sedan.

Och knappt hann sjuka andas ut över att stupstocken i sjukförsäkringen avskaffades förrän de som är i behov av personlig assistens blev nästa strykpojke.

Inte nog med att du kanske inte får håret tvättat, kommer utomhus eller verkligen klarar att hålla samman familjen. Därtill ska du klumpas ihop med anklagelser om fusk och insinuationer om arbetsskygghet.

Det senaste året har Elena Ferrantes Neapelkvartett gjort succé i Sverige. Romankaraktärernas uppväxt präglas av en ständig klassmedvetenhet, funderingar om vem som besitter ekonomiskt och kulturellt kapital, hur det sociala spelet i stadsdelen måste spelas och de många hinder som står i vägen för att själva kunna forma sin framtid. Närvarande är ständigt skammen, medvetenheten om en underlägsenhet. Läsarna fascineras av livet i Neapel på 1950- och 60-talen. Men sök upp närmsta socialkontor, arbets-förmedling eller telefonkö till Försäkringskassan. Den litterära skammen finns mitt ibland oss.

Den underlättas inte av att du inte bara behöver ansöka om ett bidrag – risken finns att du misslyckas. Inte ens läkare, denna högutbildade yrkeskår i vilkas händer vi lägger våra liv, lyckas alltid. Mellan raderna och rynkorna i pannan låts patienten förstå att du måste vara sjuk på rätt sätt, kryssa sjukförsäkringsbingo i utlåtanden, noga passa dig för att uppvisa fel tecken. Det handlar inte om att läkaren inte är övertygad om ditt tillstånd, det handlar om att Försäkringskassan måste bli det.

Det finns mängder av skickliga handläggare som gör allt de kan för att hjälpa till, men det finns också krav på myndigheten att öka produktiviteten och hålla nere kostnaderna. I nästan samma andetag som Inspektionen för socialförsäkringen slår fast att andelen avslag på ansökningar om sjukpenning fördubblats mellan 2014 och 2016 konstaterar de också att bedömningarna blivit striktare.

Och balansgången gäller alla nivåer. I Lo Kauppis kommande roman ”Två vita dvärgar” sätter hon fingret på spelet hos socialtjänsten genom stycket ”Krippe klarar inte det här som jag. Man måste vara skärpt för att få hjälp. Minsta fel i papperen så skiter det sig”.

Betänk att vi här också finner människor som är fysiskt eller psykiskt sjuka, har funktionshinder, beroendeproblematik eller på en lång rad andra sätt måste hantera stora problem – även utan det minerade fält som ligger mellan dem och eventuellt bidrag.

I Göteborg kan den med långvarig psykisk funktionsnedsättning få ett personligt ombud genom Bräcke diakoni som bistår med myndighetskontakter och håller ordning på papper. Hedervärt av organisationen, men behovet av detta säger något om systemen.

Tidigare i år kallade Ruth Mannelqvist, som är professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet, sjukförsäkringssystemet för rättsosäkert. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) höll inte med, men konstaterade till SVT att ”Däremot ska jag inte svära mig fri och säga att vi inte har problem i sjukförsäkringen, för det har vi. Framför allt med kommunikationen mellan våra myndigheter och olika aktörer. Det behöver förbättras för att inte enskilda människor ska hamna i kläm”.

Det gemensamma ansvaret är samhällets. Vi betalar skatt för att det stora gemensamma ska bygga nät som det inte går att falla igenom. När samhället inte klarar att samordna hjälpen till dem som har det svårast är det inte individen som ska skämmas.