Ledare. Laila Vianden.

2017-08-10 03:00

Ska jag skratta, gråta eller helt enkelt försjunka i uppgivenhet eller nihilism?

Trots sommarens nyhetstorka lyckades både regeringen och Alliansen förlora på turerna kring Transportstyrelsen. Enligt DN/Ipsos anser endast en av fem att alliansen hanterat krisen bra, och endast en av fyra är nöjda med regeringens hantering. Oavsett alla signaler om “beslutsamhet” och väl uttänkta strategier och spel får politiken underkänt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Gissningsvis beror det på att sakfrågan hamnade i skymundan och frågan tömdes på politiskt innehåll: Retorikexperter, snabba tyckare och smarta utspel dränkte snabbt det faktum att vi har en generaldirektör med omöjliga direktiv, samt att viljan att spara pengar genom outsourcing kan bli mycket kostsam.

Sommarens andra stora nyhetsbomb: Anders Borgs underliv och språkbruk verkade mest väcka munterhet. Givetvis finns poänger att göra: Det är orimligt att tro att högern skonat en före detta socialdemokratisk minister som betett sig såhär, maskuliniteten är en svår och destruktiv identitet, en asylsökande ung kille som blottat sitt kön och kallat kvinnor “hora” hade aldrig försvarats av moderata twittrare eller talespersoner. Och så vidare.

Är det okej att skratta?

I helvetets nio kretsar straffas syndarna för evig tid. Men nedstigningen till helvetet, i Dantes gudomliga komedi, startar i Vestibulen. Mitt emellan jord och helvete straffas de likgiltiga. De slappa och liknöjda tvingas jaga en blank fana, medan de själva jagas av insekter.

När Alliansen aktivt åsidosätter sakpolitiken till förmån för torftiga skådespel, samtidigt som den postpolitiska förlamningen tycks vara svår att bryta är de givna reaktionerna att skratta, gråta eller att helt enkelt försjunka i uppgivenhet eller nihilism.

I Göteborg pågår just nu ett politiskt gräl om Brunnsparkens nya utformning. Torget är ett av Sveriges mest trafikerade knutpunkter för kollektivtrafik. Under rusningstrafik sker en avgång var femtonde sekund, och många människor passerar över torget. Mattias Tykesson (M) skriver i GT att platsen “skulle kunna bli en vacker oas mitt i det pulserande Göteborg” och hänvisar till dess historia som en vacker, rofylld plats långt innan den kom att rymma 250 avgångar i timmen.

 

"Istället för att enbart skyffla runt problem och sätta in fler uniformer behöver man verka för ett starkt samhälle med färre klyftor."

 

Han menar även att platsen på sistone tagits över av kriminalitet, och att detta är anledningen till att barnfamiljer undviker att sitta på torget och äta glass. Socialdemokraternas förslag om ett estetiskt lyft som bygger bort otrygga delar av torget är verkningslöst, menar Tykesson. Det enda som hjälper är… fler poliser! Det vill säga privata väktare.

Att grupper som vanligtvis hänger i Nordstan går ut till Brunnsparken under sommarhalvåret är inte en ny företeelse. Det har varit såhär under åtminstone de senaste 50 åren. Moderaternas lösning på problemen innebär endast en fysisk förflyttning av dem, särskilt under den politik moderaterna förespråkar: Utarmade samhällsinstitutioner ökar kriminaliteten och utsattheten. Menar man allvar och vill vara trovärdig i trygghetsfrågorna är enbart “fler poliser!” inte en lösning i sig. Istället för att enbart skyffla runt problem och sätta in fler uniformer behöver man verka för ett starkt samhälle med färre klyftor.

Låt mig ge ett exempel: Economists föredetta chefredaktör Bill Emmot beskriver sig själv som en glödande liberal. Med europeiska mått är han möjligen konservativ. Emmot tror helhjärtat på marknadsekonomin och den liberala demokratin. Han är dessutom optimist. Hand i hand med marknaden kommer demokratin övervinna klimatkatastrofen, såväl som marknadens raserade förtroende efter finanskrisen 2008 och de efterföljande politiska kriser som austerityåren utlöste, i och med att medborgarna fick betala för bankernas excesser. Emmet är övertygad om att allting går att återupprätta genom ett gladliberal politik som minskar klyftorna och stärker medborgarnas demokratiska rättigheter.

Detta kommer alltså från någon som stödjer Tories i Storbritannien och som i övrigt befinner sig långt från vänstern. Emmot är något så unikt som en konservativ liberal som tror på politiken och vill åstadkomma någonting med den. Till skillnad från moderaterna i Göteborg, som nöjer sig med insatser lika verkningslösa som en ny stenläggning i Brunnsparken. Att förespråka väktare som bot mot problem som grundas i fattigdom, klyftor och en retirerande stat är ren kosmetik – en tom, postpolitisk gest som upprepas i utspel efter utspel och tillslut riskerar att landa i ett utmattat fnitter över en föredetta finansminister som visar “den fulla statsmakten” på en sommarfest.

Det verkligt deprimerande är att det inte är svårt att tänka sig en valutgång där högern återtar makten med hjälp av SD och alamistiska tutblåsningar. Det verkligt deprimerande är att ingen ur högern är villig att satsa på välfärden eller likt Emmot argumentera om att det nödvändigtvis inte är totalitaristisk att reglera banker eller bygga välfärdsstater och utbildningssystem. Tillsammans med en socialdemokrati som sällan vågar satsa stort längre är risken att den politiska sommartorkan övergår i valrörelse nästa år. Och vi kommer klandras över att vi inte är tillräckligt glada när vi jagar den tomma fanan.