Ledare. Laila Vianden.

2017-05-04 03:00

Sextimmarsdag – en investering i välfärden

Sex timmars arbetsdag för 20 socionomer i Lövgärdet är ett litet steg för att värna stadens möjligheter till god service. Det hårda motståndet förvånar, skriver Laila Vianden.

What’s in it for me? Den frågan borde ställas oftare, särskilt i relation till det samhällskontrakt som i stora drag innebär att vi accepterar lönearbete och marknadsekonomi i utbyte mot välstånd och ett stabilt samhälle.

Emellertid har marknaden en tendens att underminera kontraktet, vilket blivit särskilt påtagligt sedan kraschen 2008 och den långsamma återhämtningen. Effekterna inom vård- och omsorgssektorn är omfattande. Pressad budget ger låga löner, slimmad bemanning och tung arbetsbörda. Bland annat socialsekreterare, undersköterskor och förskollärare har blivit bristyrken. Ytterst drabbas anställda som arbetar sig sjuka, och medborgare som får sämre samhällsservice.

Kommunerna befinner sig i en svår situation. De slåss om personal och tvingas köpa in dyr stafettpersonal för att täcka akuta behov. Förekomsten av inhyrd personal inom offentlig sektor har ökat med 75 procent under de senaste tio åren, och för inhyrda socionomer är kostnaden ungefär dubbelt så hög som för anställd personal. 

En annan svårighet är att många slutar, vilket socialtjänsten i Angered fått erfara. En personalomsättning på 30 procent är kostsam, rekrytering, förlorad kompetens och upplärning är dyrt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Under hösten öppnar socialtjänsten Angered ett nytt kontor i Lövgärdet. Man vill förbättra stadens service genom att komma närmare invånarna, ge bättre tillgänglighet, minskade utredningstider samt ökad kontinuitet. Det nya kontoret kommer att drivas som ett pilotprojekt med sex timmars arbetsdag i kombination med nya arbetsmetoder. 

Bor du i Lövgärdet förväntas du ha kortare medellivslängd än den genomsnittliga göteborgaren. 

Området är barnrikt, har låg medelinkomst, låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Kort sagt, inkomstspridningen gör detta till ett område där socialsekreterare har en tung arbetsbörda.

Ändå upprör projektet oppositionen, som tagit ställning mot det från start. I den sista instansen, där staden ska teckna kollektivavtal, säger vice ordföranden i stadens personalutskott, Maria Rydén (M), till GP:  ”Jag kommer inte att skriva på några fler sådana kollektiv-avtal [för 30 timmars arbetsvecka]. Vi har redan provat det med projektet på Svartedalens äldre-boende utan något lyckat resultat. Nu räcker det med den här typen av oansvariga projekt.” En idealistisk symbolgest då ordföranden Tord Karlsson (S) är villig att skriva på, och hans underskrift är tillräcklig för att teckna nya avtal. 

Vad Maria Rydén menar med ”oansvariga projekt” är gissningsvis ekonomiskt oansvariga projekt, eller mer rakt formulerat i ett debattinlägg av Fredrik Malm (L): ”Vilken arbetsgivare skulle öka lönekostnaden med 33 procent utan att få något mer arbete utfört?” (Nyheter24, 2015). Ett världsfrånvänt resonemang.

Kostnaderna för dubbelt så dyr stafettpersonal i kombination med kompetensförlust, rekrytering och stressrelaterad ohälsa är inte obetydliga i sammanhanget, och utgör i sig en ekonomisk omständighet som vore klädsam att beakta. Man kan även fråga sig varför bemanningsföretag utan invändningar står fria att sluta fördelaktiga avtal med sin personal, för att sedan sälja tjänsten dyrt till kommuner och landsting, medan projekt där offentlig sektor gör sig till en mer attraktiv arbetsgivare måste motarbetas?

Både Rydén och Malm verkar ge uttryck för en ortodox marknadsteologi som sätter möjligheten till en god samhällsservice på spel. I längden undergräver den även förutsättningarna för den fria marknad man bekänner sig till.

 

Marknadsekonomin har aldrig existerat oberoende av samhället – den behöver samhället och kollektiva resurser för att kunna verka – miljön, människor som arbetar, konsumerar och reproducerar sig, nationalstater som gör omfattande investeringar i form av forskning, utbildning, sociala försäkringar, infrastruktur etcetera. Marknaden behöver även dämpande regleringar för att inte förgöra sin ”utsida” – arbetsrätt för att inte förgöra de anställda, likviditetskrav på banker för att förebygga krascher, beskattning för att exempelvis underhålla den kollektivtrafik och infrastruktur som exempelvis anställda behöver för att kunna ta sig till sina arbetsplatser. Marknadsekonomin behöver även sociala insatser i utsatta områden, eftersom klyftor och utsatthet skapar social oro och instabilitet i samhället som helhet.

Sex timmars arbetsdag för 20 socionomer i Lövgärdet är ett litet steg för att värna stadens möjligheter till god service. Det hårda motståndet förvånar.

Legitimiteten hos det nuvarande ekonomiska systemet kräver att politiken förmår investera i välfärden. Eller så får vi söka ett helt annat sätt att organisera samhället på. Jag skulle kunna rekommendera en del litteratur i ämnet.