Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-05-15 03:00

Se upp – konsulterna anfaller!

Konsulter engageras i tid och otid. De har bestämda idéer på områden som de inte begriper sig på, skriver Sven-Eric Liedman.

När blev konsulterna en maktfaktor i samhället? När smög de sig in som experter i det ena viktiga offentliga sammanhanget efter det andra?

Nya Karolinska sjukhuset i Solna blev svindlande dyrt därför att konsulter tog makten över bygget. Karolinskas chef fick en egen personlig konsult till en kostnad av flera miljoner.

Göteborgs universitet hyr in konsulter för dyra pengar än för det ena, än för det andra uppdraget. Skolor är inte bättre. För att framstå som käcka och lockande ber de konsultfirmor om en lämplig slogan. Det blir poänglösa floskler – konsulterna är sällan poeter – men till en kostnad av många, många kronor. Mölndals kommun betalade häromåret ungefär en miljon för pretentiöst nonsens. För Fässbergsgymnasiet skapades den märkliga tänkvärdheten ”En utbildning i verklighet”. Inte verkligheten, alltså, utan verklighet. 

Nu har slogan kastats i papperskorgen. 

Vad är det för en skumraskvärld som breder ut sig i fullt dagsljus?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När som helst dyker konsulterna upp. Ja, de kan bosätta sig i oss själva. När jag precis i början av detta årtusende kände mig tvingad att skaffa en firma sedan extrainkomster gjort mina deklarationer alltför krångliga tog jag kontakt med en revisor. Jag hade tänkt mig ett lika fyndigt namn på min firma som Jan Ling, musikvetaren, rektorn och pianisten, hade på sin: ”Ling så spelar vi”.  Men min revisor förklarade att detta var direkt olämpligt. Min firma skulle heta Konsultfirman Sven-Eric Liedman och ingenting annat.

På det sättet blev även jag en konsult. På något sätt måste jag utföra den verksamheten när jag skriver böcker och artiklar eller föreläser. Men jag lovar, jag fördyrar inga byggen, och jag ger inte några skolor tramsigt intetsägande slagord.

Konsulter engageras i tid och otid. De har bestämda idéer på områden som de inte begriper sig på. När Humanisten vid Göteborgs universitet skulle byggas om – ett bygge som nu är i full gång – var det också fråga om hur Humanistiska bibliotekets framtid skulle gestaltas. Här var någon konsult på bettet. Han hade den bestämda uppfattningen att böcker tillhör det förflutna. Vem vill ta i papper annat än på toaletten när det finns datorer med all världens texter? Ett bibliotek är inte till för böcker utan för mänskliga möten. Gör alltså ett kafé till bibliotekets centrala arena. Där kan folk mötas och utbyta åsikter och informationer om allt de som de knappat fram på sina paddor och mobiler. Utomstående kan också strömma upp från Korsvägen och berika det akademiska samtalet över en mugg kaffe och en kanelbulle.

Troligen hade vår konsult hört talas om kaféernas centrala roll i den sjudande kulturmiljön Wien vid förra sekelskiftet.

Vad han däremot inte visste var vilken roll vanliga, gammeldags böcker spelar för humanistisk forskning. Visst använder vi datorer, visst gläder vi oss över allt material, däribland alla böcker, som nu finns tillgängligt på nätet. Men vi måste ha våra bokmagasin, våra öppna hyllor, våra egna bokskåp. 

Konsulterna har också spelat en negativ roll vid tillsättningen av den nya rektorn vid Göteborgs universitet. För sådana tillfällen anlitas en särskilt sorts konsulter, kallade ”headhunters” (pojkböckernas huvudjägare). De tänker ut en lämplig profil för en sådan hög chef – en profil som är påfallande lik den som brukar användas inom näringslivet. Att styra ett universitet är som att styra ett företag, tänker sig huvudjägarna. 

De jagar alltså en särskild sorts människor, en typ som liknar de vd:ar som de mött i sitt konsultliv. Det är inte konstigt att samma individer jagas fram av huvudjägare engagerade för olika rektorstillsättningar. Göteborgs universitet råkade ut för just detta. Den rektor som utsågs hade också utsetts vid ett annat lärosäte. Det blev gråt och tandagnisslan – mannen, en norrman, hade fräckheten att välja det andra lärosätet.

Nu tog man en annan kandidat, och det blir nog bra. Eva Wiberg är professor i världens vackraste språk, i italienska. Säkert förstår hon också fysiska böckers värde.

Förr i världen var rektorstillsättningar främst en intern angelägenhet. Regeringen hade att säga ja eller nej till det förslag som anställda hade arbetat fram. Jag ska inte säga att det alltid blev lyckade val; men de var åtminstone väl förankrade. Nu kan huvudjägarna komma fram till vilket abstrakt chefsämne som helst.

Men för organisationen Svenskt näringsliv är inte ens dagens ordning nog. De anställda vid universitetet bör inte ha något som helst att göra med tillsättningen av sin chef. De frestas nämligen att förorda en riktig mjukis som inte kan sätta sig i tillbörlig respekt. Svenskt näringsliv vill hellre ha ett avgörande inflytande för egen del. Universitetens forskningsmedel är lockande när de flesta större företag skurit ner på sina egna forskningsavdelningar.

För dessa ambitioner kan konsulterna spela en viktig roll. De är normalt sett skolade för näringslivets behov mer än för den offentliga sektorns. De har studerat ekonomi och management snarare än latin eller teoretisk fysik. Deras högsta mål är inte att arbeta med den offentliga sektorn utan med stora företag. 

Konsulterna passar förunderligt väl i den ordning som kallas New Public Management (NPM). Det främsta målet för NPM är att göra stat och kommun så lika företag som möjligt. Den unika svenska ordningen med vinstdrivande skolor och vårdinrättningar passar som hand i handske för dessa ambitioner.

Det gäller att se upp med konsulterna. De kan verka fåraktiga men är ulvar i fårakläder.