Ledare. Thomas Sterner.

2017-05-31 03:00

Sanning under attack – vem kan man lita på?

Vi lever i en trumpen tid och måste lära oss att orientera oss i en allt mer manipulerad värld, skriver Thomas Sterner.

Det var enklare förr. Kapitalister hade kubb, arbetare blåställ, miljönissar skägg och journalister och politiker talade sanning. Nåja, man kanske inte skall vara för naiv om det förflutna, men nog känns det som att dagens värld har tagit ett stort kliv åt fel håll med en amerikansk president som döljer sina egna falska nyheter genom att ständigt avfärda alla stora nyhetsmedia, och även sin säkerhetstjänst, som lögnare och ”fake”.

Vi lever i en trumpen tid och måste lära oss att orientera oss i en allt mer manipulerad värld. Ett bra verktyg för den som vill leva rättrådigt och miljövänligt kan vara olika typer av certifieringar och etiketter. Många av oss väljer Fairtrade eller Bra Miljöval exempelvis och några kanske Svanen eller andra etiketter. I några fall känner vi kanske till kriterierna eller så litar vi på den avsändare som granskat och godkänt märkningen. Men hur kan man annars veta att en viss etikett är ”sann” och äkta?

Jag lärde mig för något år sedan vad ”Astroturf” är – nämligen de syntetiska gräsmattor som läggs ut på vissa idrottsarenor där vanligt gräs blir uppslitet, uttorkat, eller kanske bara anses för dyrt. Astroturf är helt enkelt plastgräs och mycket populärt i Amerika, där det även har gjort sitt intåg inte bara på idrottsarenor utan även lekparker och trädgårdar. Det är grönt men gjort av plast och begreppet ”astroturfing” används i överförd bemärkelse i USA för att beteckna allt som verkar grönt och förankrat i stadiga rötter men som i själva verket är lite ”fake” och saknar stöd underifrån (det vill säga bokstavligt gräsrotsstöd).

En närliggande etikett för miljöområdet är ”greenwashing” – gröntvättning – där effektiv marknadsföring kan få en verksamhet att framstå som mer miljövänlig än vad som är fallet. Bolag kan exempelvis använda pr-konsulter för att utforma ”gröna” argument och skapa sig en ”grön” framtoning. Kanske trycker de årsrapporten på återvunnet papper och ger litet pengar till någon bra verksamhet. Under tiden kan bolaget helt lugnt skydda sin huvudverksamhet från insyn. I extremfall kan de bygga sin verksamhet och vinst på kärnkraft, pesti-cider, vapen eller gifter ...

Ur denna synpunkt är Jordens vänners årliga ”Greenwash-pris” naturligtvis av stort intresse. I år är Hagainitiativet en av de nominerade – enligt beskrivningen på den egna hemsidan ”ett företagsnätverk som arbetar för att minska näringslivets klimatpåverkan” och som ”vill visa att näringslivet är en del av lösningen i klimatomställningen”. Kritiken från Jordens vänner har bland annat handlat om att nätverket inte tar med externa utsläpp (utsläpp i ”scope 3”) i sina beräkningar av medlemsföretagens klimatpåverkan. Detta kan man naturligtvis vara kritisk mot. Hagainitiativet försvarar sig med att endast scope 1 och 2 fanns när de bildades.

Frågan verkar litet teknisk – och kanske inte av den rang att man förtjänar ett ”värstingpris”. Jag vill vara tydlig med att jag är långt ifrån insatt i alla Hagainitiativets medlemsföretags förehavanden – men jag får säga att jag ändå blev orolig och förvånad över nomineringen. Jag har varit med på Hagainitiativets möten ett par gånger och funnit dem mycket intressanta och drivna av ett starkt engagemang för kreativa miljölösningar.

Man skulle kunna säga att företag som gör något för miljön ändå alltid gör det för att tjäna pengar på att framstå som miljövänliga. Men tjäna pengar är ju faktiskt vad företagen gör i en kapitalistisk ekonomi. Ur detta snäva perspektiv tycks det inte finnas något utrymme för företag att göra en ”äkta” miljöinsats, eftersom allt de gör skulle kunna vara ”greenwash”. Förtjänar Hagainitiativet tuffare behandling för att de faktiskt har som mål att göra något positivt?

Och hur är det i så fall med ett land som Norge? De använder mycket pengar på att stötta fattiga länder som vill bevara skog och inleda en klimatsmart utveckling. Men de norska pengarna kommer ju åtminstone delvis från olje-exploatering. Betyder det att all norsk politik bara är ”greenwash”?

Vi kan troligtvis vara överens om att vissa verksamheter bör etiketteras som direkt fel när det gäller miljö – giftutsläpp, exempelvis. Många saker bör nog också med säkerhet etiketteras som ”greenwash” – att som oljeföretag endast trycka sin årsredovisning på miljövänligt papper får väl exempelvis anses väga väl lätt om man ska göra en sak av sin miljövänlighet. I den klassen är ju inte Hagainitiativet och inte heller Miljöpartiet som nominerades ifjol. Jag tycker att greenwash-utmärkelsen skall gå till någon som gjort något riktigt dåligt.

Miljömärkning har potential att vara ett mycket viktigt verktyg. Hur skall man annars skilja ut de som fiskar eller odlar avokado på ett miljövänligt och schyst sätt från dem som bygger sin produktion på rovdrift? Miljömärkningen jobbar här för en god sak men man får inte vara naiv eller slarvig. Dessa system har många fiender, bland annat de producenter som står utanför och som alltid kommer sprida kritik och så tvivel. De som faktiskt certifierar produkter måste vara mycket noggranna och sanningsenliga – detta är en marknad där förtroende betyder allt.