Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-06-26 03:00

Platsbundenheten kontra inställningen till världen

Från att definitivt ha kommit från ett Somewhere har jag blivit en av de där som numera kan komma från Anywhere, skriver Sven-Eric Liedman. 

Nu är det sommar igen, och min fru och jag har dragit iväg till vårt lilla fritidshus i Degeberga i östra Skåne. Här är det fint, solen vräker ner över en trädgård vars stolthet är en stor äng med prästkragar, stora blåklockor, kärringtänder, blodnäva och mycket annat. Därtill en mängd fåglar, allt från bofinkar och talgoxar till koltrastar och skator. I de enorma lindarna på den närbelägna kyrkogården finns råkor, många hundra. På kvällarna låter de som en folkmassa på radioteatern. Vad talar de om?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Detta är mina hemtrakter, här omkring bodde jag från knappt tre års ålder till det var dags att åka till universitetet i Lund. Jag är verkligen ”from Somewhere”, för att använda ett uttryck som skapats av den brittiske journalisten David Goodhart. 

Goodhart tillhör de många som gripits av tidens sjuka, den som kommer till sina främsta uttryck i Brexit och valet av Trump. Vi har symptomen runt omkring oss i Sverige också, Sverigedemokraterna är det främsta exemplet men det finns många andra, bara ännu värre. Problemet är De Andra! heter det. Det är flyktingarna som nu mal sönder vårt land, förstör sjukvård och skolor, gör fredliga förorter till krigszoner, hotar demokratin, ja inte lämnar sten på sten i det kulturbygge som en gång var Sverige (eller Storbritannien, eller USA).

Goodhart undviker de sociala mediernas vulgariteter, men han försöker göra de klagandes uppfattning, som uppenbarligen också är hans egen, begriplig.

Han skiljer mellan dem som kommer från ”Somewhere” och dem som skulle kunna komma från ”Anywhere”.  Nyss sa jag att jag verkligen kommer från ”Somewhere”, nämligen från trakten av Degeberga. Men så är det inte riktigt enligt Goddharts indelning. Visserligen har vi alla vårt ursprung, Degeberga eller Djursholm, Aleppo eller Kabul. Men det finns de som distanserar sig från utgångspunkten och som i princip kan finna sig tillrätta varsomhelst eller så långt som deras försörjningsmöjligheter och språkkunskaper sträcker sig. De kan röra sig tämligen fritt i den stora världen. 

Naturligtvis tillhör jag dem. Jag gör det framför allt genom en bakgrund i universitetsvärlden. Genom den öppnades vägar ut i alla möjliga riktningar. Jag hamnade i Göteborg men blev aldrig tvungen till det. Men det blev ett nytt ”hemma” för mig, en ny plats där jag kunde slå rot 

Från att definitivt ha kommit från ett Somewhere har jag blivit en av de där som numera kan komma från Anywhere. Somewhere råkar vara östra Skåne men hade kunnat vara någon annan stans också för jag skulle kunna leva ungefär det liv som jag lever idag. De flesta människor som jag umgås med är av samma slag. 

De som stannar i sitt Somewhere tvingas till ett annat liv. De är bundna till en plats – en boplats och en arbetsplats – och de ser ingen utväg därifrån. I sina närmaste och sitt jobb har de sin trygghet. Om jobben försvinner är hela deras värld hotad och inte bara sysselsättningen och arbetsinkomsten. En hel kultur med vad den innebär, med vanor och intressen, världsbild och livskänsla, ser ut att lossa i fogarna.

De senaste årtiondenas enorma våg av förändringar på arbetsmarknaden har varit en avgörande orsak till den växande otrygghet som så många människor lever i. Det tidiga 90-talets stora svenska kris, som kom ungefär samtidigt med flyktingströmmarna från det som en gång varit Jugoslavien, innebar en enorm prövning. Men i stort sett bemästrades problemen. Ännu var politiken tillräckligt kraftfull och partierna och fackföreningarna tillräckligt starka för att driva de pajasaktiga hatpredikanterna Ian och Bert bort från riksdag och kommuner – och från människors medvetande.

Den kris som vi lever under nu är svårare och dessutom global. De som lever i sitt Somewhere har all anledning att känna oro. De som nått sitt Anywhere – journalister, författare, forskare – drabbas också av en stigande otrygghet. Men de tänker sig alltid en utväg! Försvinner ett jobb kan de alltid tänka sig ett annat. Är det stopp på den ena platsen kan de söka lyckan på en annan. Det är stressigt, det leder till problem. Problemen skyller de på politikernas ointresse, på marknaden, på kapitalismen. Men aldrig på flyktingar, invandrare, EU-migranter! De skyller på de starka, inte på de svaga.

Helt annorlunda ter sig situationen för dem som känner sig låsta i ett alltmer ödelagt Somewhere där allting, från jobb till vårdcentraler, glesas ut. Möjligheterna tas ifrån dem – men varför? För att det i stället ska gå till dem som inte fanns här när livet var bättre?

Hatpredikanter sprider det budskapet. Ofta är det människor som verkligen är från Anywhere, miljardärer som Trump, brittiska överklassare som Boris Johnson. Trumps och Johnsons politik gynnar bara dem själva och deras likar, men genom sin förvrängda propaganda lyckas de förvända ögonen på många. De sprider misstro mot forskning, tidningar och andra medier liksom mot etablerade politiska partier, vilka de – som David Goodhart – ser som de verkliga Anywhere-människorna (miljardärer och överklassare räknar de liksom inte). I stället skapar de en spökvärld av rykten, myter och för längesen vederlagt vetande.

Det finns tre ting som jag vill stå för i en sådan värld. 

1. Det måste skapas ett bra liv också för dem som är från Somewhere, jobb, social service, kultur…

2. Människor som flytt från ett helvete på jorden måste få en fristad här.

3. Kunskap och god information måste värnas mot alla de nygamla myterna.