Ledare. Laila Vianden.

2017-09-28 03:00
Ensamkommande asylsökande manifesterade den 11 augusti på Medborgarplatsen för att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Foto: Maja Suslin / TT
Ensamkommande asylsökande manifesterade den 11 augusti på Medborgarplatsen för att stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Ovärdigt att stå och två sina händer från ödelagda liv

Både DN och P4 Göteborg rapporterar om två bröder som anlände till Sverige 2015, då 13 respektive 16 år gamla. Pojkarna hade flytt från Afghanistan, och färdats tillsammans hela vägen, genom Europa. Den äldre brodern var allvarligt synskadad och fick hjälp av sin lillebror under hela flykten. De placerades i ett familjehem i Göteborg.


KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan


I samband med att den äldre brodern fyllde 18 beslutades att han skulle flytta från familje-hemmet till ett asylboende. Vid beskedet försökte han ta sitt liv genom att slänga sig framför en bil. Men han flyttades, trots omfattande hjälpbehov, till ett boende där han inte hade någon möjlighet till stöd.

”Jag vill bara vara tillsammans med honom och hjälpa honom” berättade den yngre brodern då för P4.

Nu i september kom avvisningsbesluten. Båda bröderna skulle skickas tillbaka. Den yngre med motivationen att han hade en trygg anknytning och ett ordnat mottagande i Afghanistan, i form av sin äldre bror. I onsdags förra veckan begick den äldre brodern självmord.

Nätverket Vi står inte ut rapporterar om 100 självmordsförsök och åtta genomförda självmord bland asylsökande unga hittills i år. Vittnesmål från Bris, kontaktpersoner, gode män, lärare och familjehem ger också bilden av unga människor som lever under hård press, med en osäker framtid hängande över sig, och med svåra upplevelser av våld och flykt med sig. Många som möter ungdomarna i deras vardag berättar om sin oro över hur den unga människan ska klara av att hantera dessa oerhörda påfrestningar.

Den här gruppen av unga utgör även en av Sveriges hårdast demoniserade grupper. De tillskrivs ömsom bestialiska, ömsom resursslukande egenskaper, likt vampyrer från en oförenlig, systemhotande kultur: ”en tickande bomb” som ”ökar pressen på redan utsatta människor”.

I debatten framhävs gång efter annan hur de ungas vampyristiska egenskaper slukar stödet till andra behövande grupper, samt att de konsekvent ljuger och begår sexuella övergrepp. En fulländad trop för det tärande, främmande element som underminerar svensk kultur, välfärd, lag och ordning. Bortom den hyfsat städade ledarprosan låter det värre och grövre, men elementen förblir desamma.

Ur mytbildningen kring den här gruppen har hela karriärer byggts. Människor som med varierande grace, och med en air av fräck radikalism livnärt sig på de här barnens livsöden. På sina unga ryggar bär de en hel kader av ”vågade” opinionsbildare, Sveriges näst största parti tillika nya Moderaternas och Kristdemokraternas underlag för en högerregering. De bär även marknadsaktörer som i SD:s riksdagsmandat ser möjligheten att få stöd för sänkta löner och pseudomarknader inom välfärden.

Så väldig är den demoniska kraft som tillskrivits dessa unga, att de röster inom Socialdemokratin som vill ge amnesti talar förgäves.

”Min bror betyder allt. Jag har förlorat allt. Min bror tog livet av sig för min skull” säger den nu 15-årige Esmat med låg röst till P4 Göteborg. Han hade påtalat broderns hjälpbehov ett flertal gånger innan avslaget.

Vinsten – en karriär, ett regeringsunderlag, en ”radikal” opinionsvind som skyler över oförmågan till politisk förnyelse, sker förhoppningsvis bortom hans horisont just nu.

I exploateringen av unga utsatta människor ligger vår tids sjukdom; att söka kompensation för ökade klyftor och en alltmer abstrakt ekonomi. Inte genom att förstå skeendet eller att försöka påverka det. Utan genom att utse en syndabock för världens obegriplighet. Till hjälp finns en cynisk men framför allt uppgiven politik som tar enkla retoriska genvägar istället för att orka prata om hur vi bygger ett socialt och ekologisk hållbart samhälle.

Medan en 15-årig pojke sörjer sin storebror, som gjort ett omänskligt offer för att skydda sin lillebror, dansar debatten om oförenliga kulturer vidare. Och det är ju bekvämt för den som vill dölja hur den offentliga sfären tömts på de resurser som krävs för att hålla ihop ett samhälle, och hur privatiseringar och underfinansiering av välfärden innebär det en omfördelning nedifrån och upp.

Vi förlorar, vi går miste om möjligheten att förstå vad som händer oss i en lånebaserad världsekonomi, med en finansmarknad helt frikopplad från produktionen av varor och tjänster, med värdebubblor och finanskrascher som följd. Men mest av allt förlorar vi vår värdighet.

Att en pojke offrar sitt liv i förhoppningen om att hans bror ska få stanna, får långsiktiga konsekvenser för ett samhälle. För det är ovärdigt att behöva stå likt lady MacBeth och förgäves två sina händer från ödelagda liv.