Ledare. Janan Zapata.

2017-10-13 03:00

Nobelpris, idrott, integration och högerns lögner

Det är något med tävlingar som drar fram primitiva sidor hos oss människor. Jag tänker inte främst på våldsamhet eller chauvinism. Nu tänker jag på primitiva myter om hur egoism och utslagning föder framgång. Jag har svårt att förstå den logiken.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Egoism och utslagning skapar ju klassamhällen. I klassamhället avgör klasstillhörighet dina chanser att upptäcka och utveckla det du är bra på. Det borde ju innebära att klassamhällen stänger ute en stor del av sin befolkning från att bidra.

Nu i nobelpristider får vi ofta höra hur USA med dess nyliberala system skapar flest nobelpristagare. Även i år är majoriteten av pristagarna amerikanska. USA har flest även historiskt sett.

Men bilden blir en annan om vi jämför antalet nobelpristagare med befolkningsmängden. Då är alla nordiska länder utom Finland bättre än USA. Finland som så ofta hyllas av högern för sitt skolsystem. Av samma höger som påstår att den svenska skolan inte tagit tillvara duktiga elever.

Men idrotten då? Här borde det väl vara självklart att fokus på egoism och tävling ger flest vinnare? Zlatan liksom, mannen som enligt sitt varumärke själv formar sitt öde. Ett annat exempel är stavhopparen Armand Duplantis. Den unge svensk-amerikanen slog igenom i år och sportjournalisterna tillskrev framgången hans amerikanska inställning.

Och svensk idrott har länge lidit av dåligt självförtroende. Vi har sneglat på omvärlden och tyckt att vi varit för mesiga. Att vi tänkt för mycket på kollektivet. Att vi behöver fokusera på individen för att få fram elitidrottare.

Det blir tydligt i den debatt som nu brutit ut till följd av Riksidrottsförbundets Strategi 2025. Bland annat simmaren Sarah Sjöström, hockeymålvakten Henrik Lundqvist och konståkaren Marcus Björk kritiserar synen på barnidrotten. De menar att tävlandet är det viktigaste med idrott.

Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson har svarat att tävlandet kommer finnas kvar, men att det inte kommer vara det viktigaste. För fokus bör istället ligga på att så många som möjligt ska inkluderas och vilja fortsätta idrotta. Det är väl egentligen det viktigaste för oss som samhälle. Inte minst för folkhälsan, men även för kunskapen det ger om föreningsarbete och därmed demokrati och social mobilisering. I jämförelse är x-antal guldmedaljer på OS eller proffsspelare i NHL petitesser.

Men även för den som simmat vilse och vill kasta ut folkhälsa och demokrativinster för att få höra den svenska nationalsången på OS är satsningen på kollektivet den rätta vägen. Enligt Björn Eriksson är forskningen tydlig med att eliten blir bättre om vi kan få fler att börja och fortsätta idrotta. Både kollektivet och individen vinner när vi satsar på kollektivet.

Om vi återkommer till bilden av Zlatan som sin egen lyckas smed har den börjat ifrågasättas. Både Lars Berge och Erik Niva har lyft fram hur det livaktiga och välorganiserade föreningslivet i Rosengård förbises när fenomenet Zlatan diskuteras.

 

Tjänar samhället på att vi vinner några OS-guld eller på att alla känner sig välkomna i idrottsrörelsen och kan umgås och röra på sig på sina egna villkor?

 

När det gäller Armand Duplantis och det amerikanska samhällets förmåga att producera vinnare kan man jämföra antalet medaljer jämfört med befolkningsmängden. För liksom med nobelprisen vinner ju alltid USA medaljligan i OS och bekräftar bilden av hur egoism och utslagning skapar vinnare. Men per capita vann Sverige tre gånger så många medaljer som USA i OS i Rio 2016.

Så både nobelpris och idrott visar på hur inkludering skapar fler vinnare än egoism och utslagning. Och det utan att ens ifrågasätta om spetsen verkligen är viktigare än grunden. Tjänar samhället på att vi vinner några OS-guld eller på att alla känner sig välkomna i idrottsrörelsen och kan umgås och röra på sig på sina egna villkor? Tjänar samhället på ett nobelpris eller på att alla ges chansen att utbilda sig och utveckla sina färdigheter på sina egna villkor?

Så varför lever de här myterna vidare? Och än viktigare, varför tillåts de påverka hela samhället? För det är inte bara inom idrotten som vi blir itutade att vi måste anpassa oss till nyliberala myter om att utslagning föder framsteg. Inom Alliansen framhålls ofta andra länders nyliberala skattenivåer som argument för att sänka svenska skatter. Centern vill till exempel att vi ska anpassa oss till det genomsnittliga skattetrycket i OECD. Låglönejobb påstås bidra till integration och välfärden måste monteras ned annars kommer invandringen köra vår ekonomi i botten.

Men om låga skatter är så bra och invandring så dåligt, varför ökar Sveriges ekonomi snabbast av alla jämförbara länder när vi höjer skatterna och tar emot flest invandrare? Varför tycker nu även IMF att skatterna för rika ska höjas? Varför ska vi anpassa oss till nyliberalare länder genom att avveckla vårt välfärdssystem och införa låglönejobb när vi är bland de bästa på integration av asylinvandrare?

Högern vill få oss att tro att jämlikhet är ett hot mot framsteg – oavsett om det handlar om nobelpris, idrott, integration eller ekonomi. Det är för att jämlikhet är ett hot mot dem som vill behålla sina extravaganta privilegier. Högern vill få oss att tro att invandringen hotar jämlikheten. Det är för att få oss att glömma att det största gapet finns mellan de väldigt rika och oss andra. Inte mellan oss som invandrat hit och de som fötts här.