När demonstranter blev terrorister

”Skjut dem alla!” var en vanlig kommentar då statschefer och ministrar i EU hade samlades i Göteborg i juni 2001. Sverige skulle avsluta sitt ordförandeskap och lämna pinnen vidare till Belgien.

Jag hörde många gånger själv folk i bussar och spårvagnar kommentera händelserna och döma ut alla de som var i Göteborg för att demonstrera för solidaritet, rättvisa och öppna gränser. Vi hade ändå ingen aning om läget som skulle uppstå några månader senare med tanke på det som hände i New York.

Fredagen den 15 juni hölls ett protestmöte vid Götaplatsen. I slutet tågade 2 000 av de samlade, i en ”Antikapitalistmarsch” utan tillstånd, mot avspärrningarna runt mässan på Södra vägen. Polisen mötte dem med kravallutrustning, hundar och hästar och drev dem tillbaka mot Götaplatsen och sedan vidare nedför Avenyn.

Banker, butiker och restauranger vandaliserades, och blå bajamajor av plast placerades framför Stora Teatern i form av barrikader och sattes i brand. Under denna halvtimma, mellan 11.10 och 11.40 gjorde polisen inga ingripanden.

De här bilderna rullades oavbrutet i olika medier efter händelserna. Göteborg beskrevs som en våldtagen stad och vi hade förlorat vår demokratiska ”oskuld”, sas det.

Alla ville förstås inte att demonstranter skulle skjutas, men det fanns en allmän förståelse för dem som tyckte så. De som befann sig i Göteborg och nära händelserna blev som en minoritet i landet.

Kort efter händelserna fick jag och två vänner i uppdrag av Ordfront att arrangera ett seminarium på den följande Bok- och Biblioteksmässan i september.

Vi kom snart fram till att vi ville lägga upp seminariet som en vittnestribunal. Den bild som hade chockat hela Sverige satte sig djupt i minnena. Ungdomar hade blivit ifrågasatta av sina nära och kära för att de hade blivit häktade, eller trakasserade och misshandlade, av polisen. Polisen gör inte sådant här utan anledning, sa man. Ungdomarna hade uppenbarligen varit och kastat stenar på polisen.

Vi insåg att behovet att få berätta om vad som hänt var stort hos många. Vi bestämde oss för att låta dessa historier berättas i den stora kongresshallen i Svenska Mässan där EU:s statsöverhuvud hade haft sitt möte tre månader innan.

En grupp som jag aldrig hade hört berättas om var de som befann sig i lokalerna när fönsterrutorna slogs sönder på Avenyn, som till exempel affärsbiträden och banktjänstemän. Jag hade kontakt med ordföranden i företagarföreningen i Avenyn och han var mycket positiv till initiativet. En del var sjukskrivna efter händelserna men det fanns en god chans att få även den historien berättad under seminariet.

Jag minns när jag ringde honom för sista gången under Bokmässans första dag. Det var torsdagen den 13 september. Det rådde en speciell laddning på mässan två dagar efter attacken på tvillingtornen i New York.

Jag hörde hur hans röst förändrades när han hörde mig säga att jag ville få en bekräftelse angående söndagens seminarium. Med gråten i halsen svarade han att han inte på något sätt ville vara med på det här. Han orkade inte möta de där terroristerna som också skulle befinna sig i samma lokaler.

Om demonstranter lätt blev associerade till stenkastare efter EU-toppmötet, blev det en ytterligare förskjutning av uppfattningen i samband med 11 september – till terrorister.

Samtidigt är min lärdom av händelserna att det byggdes en annan form av sammanhållning efteråt. Alla som var i Göteborg eller kände någon som var där fick dela en erfarenhet, om nu en brysk sådan, som gjorde att de kunde ta itu med lokala och globala frågor med en helt annan mognad.