Ledare. Hanna Strömbom.

2017-06-27 03:00
"Vi vinner inte framtiden med destruktivitet. Vi vinner den tack vare någon som stöttar, hjälper, brer mackor, klappar kinder." Bild: Daniella Backlund/TT
"Vi vinner inte framtiden med destruktivitet. Vi vinner den tack vare någon som stöttar, hjälper, brer mackor, klappar kinder."

Motståndshandlingar ska inte förminskas

Frågor som antirasism, rättigheter för HBTQI-personer och allas lika värde bör inte placeras på höger-vänsterskalan. De faller under kategorin mänskliga rättigheter, inte partipolitik. 

Men i mänskliga rättigheter ligger en stor del av vår tids verkliga stridsfrågor. Och med detta följer en smutskastning av dem som vill bidra till allas rätt och möjlighet att leva ett tryggt liv.

Människor som lägger sin arbetstid, sin fritid och sin energi på att hjälpa andra förminskas och kallas godhetsknarkare. De utmålas som naiva och deras drivkraft ifrågasätts. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

I dagarna pågår rättegången mot nazister som misstänks ha försökt mörda andra göteborgare. Våldet träffar inte slumpvis, motivet är offrens etnicitet eller politiska åsikt. 

Vi kan hata dessa förövare, fördöma dem och hoppas att rättssystemet gör sitt yttersta för att säkra vår gemensamma trygghet. När stöveltrampet ekar i Dalarna på första maj måste vi påminna oss om deras fundament, plocka fram vidriga bilder från koncentrationsläger ur minnet och aldrig relativisera den rasism som gör skillnad på oss alla. När RFSL inte känner sig säkra i Almedalen bör såväl kyrkklockor som alla tänkbara larm ljuda.

Vad vi däremot inte kan göra är att använda hatets medel. Vi vinner inte framtiden med destruktivitet. Vi vinner den tack vare människor som gör ett facebookupprop, ber vänner och vänners vänner att swisha pengar. Som sedan tar de ansenliga summorna med sig och far till flyktingläger för att investera hela rasket i förnödenheter.
Vi vinner den tack vare någon som hjälper, stöttar, brer mackor, klappar kinder och är hela områdets egen farmor fastän epitetet egentligen är diakon.

Vi vinner den genom någon som ordnar en turnering för unga som tycker att det är superkul att idrotta, men kanske inte är allra bäst, och som bjuder in alla som vill vara med oavsett bakgrund.

Vi vinner den genom att någon använder sin kreativitet till att skapa nya forum så att de som haft det svårt får tänka på något annat och utveckla sina förmågor. Vi vinner den genom någon som möter människor som inte vågat eller fått vara sig själva, som tar emot och välkomnar in i friheten - så länge den finns. Vi vinner den genom vardagliga handlingar som att någon kavlar upp ärmarna för att hjälpa dem som utan kontakter, resurser och lokalkännedom ska starta sitt nya liv.

Alla dessa någon har på olika sätt figurerat i vår tidning, någon kommer ni kunna läsa om mycket snart. Många andra har vi ännu inte mött, men de finns där ute. Vilken drivkraften är gör allt som oftast detsamma. Det är inte dåligt att få känna sig lite snäll och bra om det gör någon annan glad. Det är människans finaste egenskap. Möjligheten att hjälpa även om den egna vinningen är svår att se. Och att försöka smutsa ner det är inte obetydligt snack, det betyder något.

Nyligen publicerade vi ett tackbrev av Mostafa Hosseini. Det är ställt till en samling människor som gör sitt yttersta för att hjälpa - trots att det på många sätt vore lättare att låta någon annan göra det. De får tunga bördor på köpet. Delad glädje, men även delad sorg. Axlar blöta av andras tårar, lärdomar som kanske hade varit lättare att leva utan. 

Vad de vinner får de själva svara på. 

Såväl arbetet som uppskattningen för detta måste fortsätta. Det spelar ingen roll om drivkraften är en varm känsla i den egna magen. Och om den är det - vari ligger felet? Det spelar all roll i världen att en enskild inte kan göra allt, utan alla dessa enskilda händer ingenting. 

Vi har inte råd med inställningen att det inte spelar någon roll vad du gör, att kokettera med defaitism, att det ska vara finare att vara hård och besynnerlig än varm och välkomnande. Den typen av praktiskt åsidosättande av det egna ansvaret kan på sin höjd få plats i tider av fred. Vi lever i krigstider. Högintensivt i bland annat Syrien där barnens ansikten är grå och saknar glädje. Mer lågintensivt lokalt där terrorister försöker ha ihjäl människor med bomber eller lastbilar. Brutaliteten skrämmer. Den distraherar också från en pågående begreppsförskjutning om godhet och rättigheter där drunknade människor kallas något annat och människor i behov av stöd svartmålas eller skräms bort från det offentliga rummet.

Ideellt arbete kan inte stoppa en militärt konflikt, men det är likafullt en motståndshandling.