Ledare. Laila Vianden.

2017-10-12 04:00

Medborgarförslagen är motpolen till högerns önskade elitstyre

Platsen är Storbritannien 2016. En myndighet vill kommunicera att man lyssnar på allmänheten, överbrygga avstånden, samt engagera och skapa kontakt. Och det får man. När Miljöforskningsrådet utlyser en omröstning – allmänheten får bestämma namnet på ett forskningsfartyg – slår man alla rekord, och det hade kunnat vara en seger för demokratin.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Men olyckligtvis röstar det nedrans folket fel, resultatet gav två karaktäristiskt brittiska fingrar åt makten med en överlägsen vinnare i “Boaty MacBoatface”. Forskningsrådet fick gripa in och välja det mer respektabla förslaget “David Attenborough”. Två månader senare sker Brexitomröstningen.

Ungefär den här utgången hade man kunnat frukta vid införandet av medborgarförslaget i Göteborg (januari 2017) men en första utvärdering ger något helt annat: det har fungerat bra. Runt 500 förslag har lämnats in, merparten rör förbättringar i göteborgarnas närmiljö och vardag; trafik och kommunikationer, gator, parker och lekplatser. Någon föreslår en lådcykelpool. Kommentarfälten håller strålande nivå. Cirka 50 förslag har tagit sig vidare för behandling i nämnderna. Staden verkar ha hanterat förslagen på ett bra sätt och invånarna visar på genuin politisk kreativitet.

I den första utvärderingen framgår även att medborgarförslagen återspeglar den skeva fördelningen som råder i staden i övrigt. Centrum och Majorna-Linné är överlägset mest aktiva, medan Östra Göteborg, Angered samt stora delar av Hisingen släpar långt efter. Ur demokratisk synvinkel är det ett bekymmer – samma förhållanden återspeglas även i valdeltagandet där socioekonomiskt utsatta områden har lägre deltagande, och därmed är sämre representerade i valresultaten.

Ofta betraktas de dessutom som svåra att mobilisera, av partierna. Men skillnaden, att boende i vissa stadsdelar har mycket lättare för att använda sina demokratiska rättigheter, eller rentav att omsätta dem i politiska förslag, innebär att demokrati och påverkan blir en klassfråga. Det borde inte vara så, särskilt inte för den politik som vill någonting eller tar demokratisk legitimitet på allvar.

 

"Ack dessa ledare som söker legitimitet. Allting skulle vara bra, om det inte vore för folket de ska styra över. Fel folk som ingenting begriper."

 

Jason Brennan är en av dem som inte gör det, iallafall inte i den mening vi oftast avser med demokrati. I sin bok ‘Against democracy’, översatt till svenska och utgiven av Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro, pläderar han för ett styre där endast de mest upplysta får välja ledare. Hans argumentation, att väljare är för dumma och för dåligt insatta för att kunna ha inflytande över politiken, är inte ny, men den fick en bra skjuts efter det amerikanska valet, där den politiska motsvarigheten till Boaty MacBoatface valdes till president. Ack dessa ledare som söker legitimitet. Allting skulle vara bra, om det inte vore för folket de ska styra över. Fel folk som ingenting begriper.

Att delar av högern börjar prata om ett elitstyre innebär inte att demokratin i dess nuvarande utformning är fulländad, det vittnar både Storbritannien och USA om. Under det abstrakta begreppet ‘demokrati’ dras båda länderna med enorma klyftor, där stora grupper inte sett några reallöneökningar på decennier, alltmedan bostadsmarknaden är hårt utsatt för spekulation. Gängse vänsteranalys pekar på hur den samhällsekonomiska utvecklingen skenat från 80-talet och framåt.

Ett avreglerat finansväsen (vilket vänstern ville hindra), gav upprepade krascher (vilket redan Marx lade ut texten om) samtidigt som åtstramningspolitik (som vänstern motsatte sig) skapade djupare klyftor (som vänstern är emot) vilket gav social oro (vilket vänstern förutspådde), och marknadsekonomin började utvinna vinster ur ren spekulation snarare än ur reell produktion (som sagt…). Det yttersta beviset fann vi nyligen i undergångsretoriken från Svenskt Näringsliv, när regeringen försökte driva igenom vinsttak för välfärdsmarknaden.

SN hävdade i princip att varken samhället eller marknaden klarar sig utan bidrag och skattemedel. Men till skillnad från kommunala skolor är det viktigt att kunna göra som Engelska skolan: gå med 152 miljoner i vinst, dela ut 45 miljoner till aktieägarna samt tillskansa sig 20 statliga miljoner för läxhjälp.

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför företrädesvis högerdebattörer önskar ett elitstyre som förhindrar lågutbildade från att rösta, såvida de inte lyckas knyta politikens Boaty MacBoatface-figurer till sig. Medborgarförslaget visar hur men framförallt ATT människor är fullt kapabla att värna om samhället och formulera konstruktiva politiska förslag. En stilla förhoppning är att Göteborgs Stad fortsätter utveckla projektet på så sätt att fler kan delta. Det behövs nämligen.