Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-05-29 03:00

Manlig råhet i hajarnas värld

Finansvärlden har blivit vår tids absoluta maktcentrum, skriver Sven-Eric Liedman.

Återigen hotar den största svenska banken Nordea att flytta från Sverige. Styrelseordföranden Björn Wahlroos skyller på att regeringen överväger att höja vissa avgifter. Bankens osannolikt stora vinster skulle naggas i kanten.

Inför avgift och flytthot väsnas Moderaterna och gör sig till. Jag undrar om dessa politiker har någon insyn i finansvärldens spel bakom kulisserna. Alternativet är att de vet alldeles för mycket och helt delar bankens intressen. Med tanke på hur snabbt många avdankade politiker får höga och lukrativa positioner i bankvärlden verkar det mer sannolikt att bankens intressen är deras egna.

Finansvärlden har blivit vår tids absoluta maktcentrum. Den holländske journalisten Joris Luyendijk fångar i sin bok ”Simma med hajar” dagens situation i en enda mening: ”Demokratin börjar mer och mer likna ett system där väljarna avgör vilken politiker som ska verkställa vad finansbranschen bestämmer.”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Joris Luyendijks bok, som blivit stor försäljningssuccé, bygger på intervjuer med drygt tvåhundra aktörer i Londons bankvärld. Joris Luyendijk är utbildad som socialantropolog och arbetar även här som om han kartlagt en exotisk folkstam. Varligt återger han vad han fått höra av de många som han talat med.

Boken är därtill full av humor och borde få ännu fler läsare.

Men det är en hård och obarmhärtig värld som framträder hos Joris Luyendijk. Det finns inte något mellanting mellan att lyckas och misslyckas. Alla arbetar under vad som kallas job zero security, noll säkerhet.

Med jämna mellanrum anställer bankerna i London City vad som med ett cyniskt ord kallas cull, nödslakt eller avskjutning, bland sina anställda. De som inte dragit in tillräckligt med pengar kallas upp till chefen och får veta att de inte får fortsätta längre. När de återvänder till sina rum finner de att deras tillhörigheter redan är nerpackade och deras tillgång till datorer bruten.

De framgångsrika för däremot löneökning och inte minst bonusar. Men deras lycka kan bli kortvarig. Ingen kan vila på gamla lagrar. Går det sämre nästa år är de snart förbrukade även de.

Det är inte säkert att de därmed är borta från finansvärlden för gott. De kan pröva lyckan på något annat ställe och kanske få glädje av stora inkomster där. Lyckan växlar. Stressen tär på krafter och hälsa. Mötet med kunder kan också innebära hälsoproblem; spriten måste flöda. Kunder som är lite halvlummiga är mer medgörliga.

Naturligtvis är det främst en manlig värld. Den rymmer ofta en manlig råhet. Joris Luyendijk berättar att han ofta förvånade sig över det språk som dessa till tänderna uppklädda män använde sig av. Han kunde få intrycket att det snarare var en fotbollshuligan stod framför honom. Börsen går upp och ner ”som gardinen hos en fönsterhora”, säger de, och den som är misslyckad är ”fucked”.

Men det finns också kvinnor i branschen, och Joris Luyendijk möter några av dem. Han vågar dock inte dra några slutsatser om de hade betytt något för verksamheten om de utgjort en majoritet. Han citerar Christina Lagardes berömda yttrande: ”Hur skulle det ha gått för Lehman Sisters?” Ja, vad vet vi? Men kan själva systemet verkligen ändras inifrån? Joris Luyendijk betvivlar det.

 

De enskilda investerarna må leva i total otrygghet, men banker som blivit tillräckligt stora kan aldrig gå omkull. Om staten skulle låta dem göra det, skulle man åter råka ut för vad som hände 2008 när Lehman Brothers förklarade sig i konkurs och drog med sig hela världen i en djup ekonomisk kris. Den gången måste alla andra storbanker räddas, och det var skattebetalarna – vi andra – som fick betala. Så blir det också i den framtid som vi kan överblicka.

Folket i finansvärlden är inte omedvetna om detta. I London City har man ett talesätt för detta: OPM. Det betyder ”other people’s money”, andra människors pengar. Men det finns av allt att döma inte något dåligt samvete för det. Att vara professionell är att inte visa några känslor och att inte gör några moraliska överväganden. Det finns också en grundmurad övertygelse om att man tillhör eliten och har rätt till sina favörer.

Vad är det då som driver människor att fortsätta den vanvettiga hetsjakten? Luyendijk har en viktig poäng när han säger att det inte är girighet. Det är en insikt som han faktiskt delar med Karl Marx. Om det bara varit girighet hade det räckt med psykologhjälp. Men det är något mycket större: det är fråga om makt. Den makt som bankvärlden i dag besitter är så gott som gränslös. Politikerna är i deras våld.

Joris Luyendijk konstaterar: ”Vilken hjärtlös värld den globala finanssektorn har blivit – och i vidare mening hela det internationella affärslivet.”

I denna hjärtlösa värld söker många människor räddning hos figurer som Donald Trump eller Jimmie Åkesson. Det är egentliga vanvettigt: dessa högermän kommer bara att göra ont värre. Men det är svårare att skylla sina egna problem på lätt utpekade syndabockar än i ett system som utifrån sett ter sig självgående och ansiktslöst.

Kanske ska vi vara glada över Nordeas utspel. Styrelseordföranden Björn Wahlroos ger oss åtminstone ett namn och ett ansikte. Han spyr galla både över regeringen och över oss andra: han har förklarat att de flesta människor är ekonomiska idioter.

Vi har ingen anledning att hata Björn Wahlroos. Han är en människa som vi andra. Det gäller i stället att lugnt och sakligt argumentera mot honom och mot det system som han representerar.