Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-08-07 03:00

Maktens suddighet

Alldeles nyligen hade ABF Göteborg en levande föreläsningsverksamhet. Föreläsningarna avlöste varandra i strid ström, de flesta på Trappan i Folkets hus. Det var fullt av folk. Diskussionerna efteråt var livliga. Det var folkbildning av högsta klass.

Men i år avbröts plötsligt verksamheten. ABF i Göteborg skyllde på regeringen, regeringen på ABF. Vi som varit publik skrev på protestlistor, men de lades tydligen bara till handlingarna. Beslut var beslut. Vad väger vettiga argument mot ett fattat beslut?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Eftersom jag träffat utbildningsministern Gustav Fridolin åtskilliga gånger innan han blev minister ville jag ha en opinionsyttring från honom. Jag visste ju att han var en varm vän av folkbildningen. Han är själv folkhögskollärare. Vi hade båda talat om kunskap och bildning på flera seminarier och konferenser. En gång hade han kommit med en hel folkhögskoleklass för att vara med på ett seminarium på Södertörn om min gamla bok Samtidskänslan. Några månader före valet 2014 hade han bjudit mig på café för att tala om skolans situation. Det var då jag förstod att han aspirerade på att bli utbildningsminister.

Han är en klok människa med vettiga värderingar.

Jag skrev mitt brev till honom tidigt på året. Men jag fick inget svar – förrän den 15 juni, och svaret var inte från honom utan från en departementssekreterare vid namn Amelie Andersson. Hon förklarade att folkbildningsfrågorna ligger ”inom statsrådet Anna Ekströms portfölj”.

Brevet fortsätter med några vackra rader om folkbildningens betydelse. ”Jag håller med dig om att folkbildningens arbete är särskilt viktigt i ett samhälle som fylls av allt fler alternativa fakta”, avslutar hon det vackra stycket.

Men sedan är det slut på poesin. Besluten om fördelningen av anslagen till folkbildningsverksamheten fattas av Folkbildningsrådets styrelse ”utifrån en av styrelsen beslutad fördelningsmodell”. Jag bör alltså vända mig till folkbildningsrådet.

Jaha.

 

"Det måste vara hemskt att vara minister. Då kan man bara uttala sig om sådant som ligger utanför ens kompetensområde."

 

Fridolin kan inte uttala sig därför att ärendet inte ligger i hans portfölj. Men även om den hade gjort det hade inte kunnat uttala sig. Det skulle kunna vara ministerstyre!

Det måste vara hemskt att vara minister. Då kan man bara uttala sig om sådant som ligger utanför ens kompetensområde.

Det gjorde Fridolin med besked efter terrordådet i Stockholm. Detta dåd, fruktansvärt i sig, gav upphov till två typer av reaktioner. Först kom den folkliga och spontana: en imponerande manifestation av sammanhållning och värme. På Sergels torg växte ett berg av blommor.

Sedan kom politikerna, sekunderade av diverse ledarskribenter. Nu krävdes hårdare tag! Anna Kinberg Batra, den oförbätterliga, fann det skandalöst att regeringen inte drivit ut varenda en av de tusentals flyktingar som fanns kvar i landet. Fridolin gav sin olyckligtvis in i denna bisarra tävling. Fotboja på var och en som fått utvisningsbeslut, krävde han.

Nu talade han inte som ansvarig minister eller departementschef – nu axlade han bara rollen som språkrör. Men uttalandet var inte bara grymt utan också en fadäs. Inte ens hans eget parti gick med honom.

 

"Jag vet ju vad Fridolin egentligen anser. För honom måste den krossade föreläsnings-verksamheten i Göteborg vara en ren skandal."

 

Fallet Fridolin vittar om rikspolitikens snäva villkor. Den som sitter i regeringen kan på sitt område inte uttala andra värderingar än de som leder till något slags konkret förslag eller beslut. På andra områden går det bra att komma med utspel men då som representant för sitt parti.

Det brev som jag fick från Utbildningsdepartementet är ett gott exempel på ett dilemma. Jag ville ha ett uttalande av utbildningsministern. Det skulle bli ett gott argument både mot Folkbildningsrådet och ABF Göteborg. Jag vet ju vad Fridolin egentligen anser. För honom måste den krossade föreläsningsverksamheten i Göteborg vara en ren skandal.

Men nu är han bunden till händer och fötter vid sin ministerpost. Det enda man kan hoppas är att Anna Ekström och han ändrar på förutsättningarna för Folkbildningsrådet. Men är det en prioriterad fråga? En regering av socialdemokrater och miljöpartister har inte bara en ettrig borgerlig opposition emot sig utan också en högljudd kör av borgerliga ledarskribenter. Regeringen måste passa sig!

Och i utkanterna av det borgerliga blocket finns ett parti som inte bara har sina rötter utan också sin svans i nazismen. Just på kulturpolitikens område är Sverigedemokraterna mycket aktiva. Bortsett från flyktingfrågan är det bara där som de inte bedriver en extrem variant av borgerlig politik. När det gäller kulturen vill SD tillbaka till förra seklets början eller åtminstone till 1950-talet. De drömmer sig hän till ett Sverige som de egentligen vet mycket lite om; men de föreställer sig ett homogent och relativt konfliktfritt land. Kulturen var präglad av folket. Det var dans på logen, det var roliga eller gripande men alltid lättbegripliga berättelser, och det var målningar som man kunde se vad de föreställde.

Det är inte svårt att föreställa sig vad SD anser om en fri och perspektivvidgande föreläsningsverksamhet. Bara tanken på en sådan är PK för dem. Där ska nyfikenheten stillas om allt mellan himmel och jord, där ska nya idéer prövas, där ska de som har både kunskaper och ord i sin makt framträda. En skräck för Jimmie Åkessons parti!

De så kallade allianspartierna kulturella ointresse är som vi vet monumentalt. Men det är sorgligt att Socialdemokrater och Miljöpartister inte kan slå vakt om just en sådan verksamhet. De borde åtminstone kunna ge sin mening till känna.