Ledare. Janan Zapata.

2017-10-27 03:09

Kvinnor är inga passiva objekt

Jag skriver den här ledaren med en klump i magen. För jag vet att det jag vill säga kan upplevas stötande. Försök läsa hela texten utan att låsa dig. Är du också feminist är jag ganska säker på att vi i slutändan vill samma sak: krossa patriarkatet för att skapa jämställdhet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Patriarkatet begränsar och skadar oss på väldigt många sätt. Ett av de mest djupgående sätten är den patriarkala synen på (hetero)sexualiteten. Den begränsar och skadar alla, på olika sätt.

Den pågående rörelsen #metoo pekar på ett av patriarkatets största problem. Men rörelsen är bara halv. Både i vad den synliggör och i vilka lösningar den lyfter fram. Istället för solidaritet med alla som drabbats av sexuella övergrepp fokuserar rörelsen ensidigt på kvinnor. Istället för att leta brett efter lösningar på problemet har rörelsen, i varje fall i Sverige, kommit att fokusera på att män måste lösa det.

Jag tror ensidigheten beror på att vi inte lösgjort oss helt från patriarkatets syn på kvinnan som vårdare och/eller offer och män som geni och/eller skurk. Enligt den patriarkala världsbilden kan kvinnan varken skapa gott eller ont medan mannen inte kan vara offer. Det är det som gör att vi utgår från att den prostituerade är en kvinna, när det i verkligheten är fler män som prostituerar sig. Det är det som får oss att tro att enbart kvinnor utsätts för våld i nära relationer, när studier visar att män i själva verket är mer utsatta. Det är det som gör att män som blir utsatta för sexuella övergrepp osynliggörs.

För ett år sedan släppte RFSU en rapport om män som utsätts för sexuella övergrepp. Enligt rapportförfattaren Suzanna Boman råder en tystnad kring sexuella övergrepp på män som kan jämföras med hur det var för kvinnor på 70-talet. I rapporten har de intervjuat ett 40-tal män som utsatts för övergrepp och förövarna var både kvinnor och män.

Risken med #metoo är att den kan cementera den patriarkala bilden av kvinnan som offer och mannen som förövare. Icke-kvinnor som utsatts för övergrepp fortsätter att osynliggöras. Framförallt gör den cementerade bilden att det blir svårare att bekämpa patriarkatet och förhindra fler övergrepp.

Roten till sexuella övergrepp är normer och förväntningar på vår sexualitet. Och män har ett väldigt stort ansvar för hur sexistiska normer skapas och upprätthålls. Men män kan inte ensamt förändra dem. För vi är alla bärare av dessa normer och förväntningar.

#metoo kokar ner kvinnors ansvarstagande till att bara berätta om sig själv som offer och traumatiserad. Det lämnas inget utrymme för kvinnor att se sin roll i att skapa och upprätthålla patriarkala strukturer. (Och nej, jag pratar inte om att ha utmanande kläder och därför skylla sig själv om någon tafsar, vilket givetvis är ett vidrigt resonemang!)

Patriarkatet har alltid osynliggjort kvinnors bidrag till samhällets utveckling. Såväl genier som skurkar har varit män. Vi har blivit bättre på att synliggöra kvinnors positiva bidrag, såsom gärningar inom musik och vetenskap. Men alla verkar ha ett intresse av att kvinnors negativa bidrag förblir osynliga.

Ensidigheten berövar kvinnor rätten att ses som verkliga människor och bekräftar den patriarkala bilden av den passiva kvinnan. För verkliga människor gör både gott och ont.

Tron att kvinnor bara gör gott osynliggör också kvinnors bidrag till patriarkala normer och strukturer. Ett exempel är hur det brukar framhållas att kvinnor tar det största ansvaret för barnuppfostran. Samtidigt tas mammors ansvar för att söner blir sexistiska sällan upp. I våras skrev jag en ledare på temat.

Om du vill ha ett annat exempel på hur kvinnor bidrar kan du googla “pojkvän utan ambition”. Från blandade livsstilsmagasin och diskussionsforum växer normen för män fram med skrämmande tydlighet. Pojkvänner som ligger på soffan och inte strävar efter att göra karriär eller bli bäst på någonting, ses som ett oerhört problem. Resonemangen formuleras på olika sätt men slutsatsen är densamma: “Han är inte värd din tid”. Signalerna är tydliga: en man som inte tar initiativ, som inte är drivande är inte värd något.

När jag pratar med mina heteroväninnor om kärlek och sex uppenbaras ofta motsägelsefulla ideal- och nidbilder av män. Pojkvännen eller mannen förväntas vara den aktiva, den som uppvaktar och förför, som ska ta initiativ i sängen och prestera. Sexet är en gåva från kvinnan som mannen ska förtjäna. Den man som inte gör det är inte värd att vara ihop med. Det är ett kusligt bekräftande av den patriarkala bilden av kvinnan som passiv och som någon som inte har sex för sin egen skull.

Vad händer om vi inte förändrar dessa förväntningar men samtidigt förväntar oss att män ska krossa de patriarkala strukturerna och normerna själva? För det första kommer kvinnor fortsatt ses som passiva eftersom det bara är männen som kan rädda världen. För det andra kommer kvinnors sökande efter ”ambitiösa” män som alltid tar det sexuella initiativet göra att det fortsatt finns en stor efterfrågan efter den patriarkala mannen. Varför skulle de patriarkala strukturerna och normerna försvinna då?

En enskild person som begår ett övergrepp kan aldrig skylla på strukturer eller normer. Hen har alltid ett eget ansvar för sina val. På samma sätt har den som utsätts för ett övergrepp inget personligt ansvar för det övergreppet. Om vi menar allvar med att vilja förhindra sexuella övergrepp och få ett jämställt samhälle måste vi synliggöra allt som skapar och upprätthåller skadliga normer och strukturer. Det kräver att vi slutar osynliggöra kvinnliga såväl som manliga offer för sexuella övergrepp och manliga såväl som kvinnliga förövare. #metoo kommer bara halvvägs.