Ledare. Thomas Sterner.

2017-05-03 03:00

Kritiserade Parisavtalet möjliggör radikala klimatplaner

Hur kan mitt land bidra – vad skulle vi faktiskt kunna göra för klimatet om vi ansträngde oss? undrar Thomas Sterner.

Enligt Parisavtalet är länder endast skyldiga att till FN lämna in sina nationella klimatplaner – inte att uppfylla dem. Därmed kan de nationella klimatplanerna också ses just som planer, inte åtaganden. Parisavtalet har kritiserats hårt för att det saknar fasta åtaganden för varje land och för att det saknar någon starkare skrivning om ekonomiska styrmedel såsom koldioxidskatter eller handel med utsläppsrätter. I stället förlitar man sig på de nationella klimatplanerna. Inför Parisavtalet ombads alla länder att lämna in planer för så kallade INDC:er – Intended Nationally Determined Contribution – för de klimatinsatser man avser att göra nationellt.

När avtalet i höstas trädde i kraft försvann I:et och klimatplanerna kallas NDC:s. Likväl beskriver ”intended” – avsedda – ganska väl vad det handlar om. Spontant kan detta tyckas vara dåliga nyheter för både klimatet och för möjligheten att få till en rättvis fördelning av klimatinsatser, men inte nödvändigtvis.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För att ett avtal på sikt skall hålla måttet tycks det naturligt att parterna måste ha konkreta åtaganden och inte bara avsikter. Inte nog med det, åtagandena måste kunna verifieras och det måste finnas konsekvenser om man inte uppfyller dem. Till råga på allt betyder ”nationally determined” att varje land självt avgör sina insatser. Givetvis finns då ingen mekanism som leder till att man automatiskt når de eftersträvade temperaturmålen. Det gör man heller inte med de INDC:er som lämnades in inför Paris. Bedömningarna varierar eftersom många av klimatplanerna är vaga, men forskare tror att om alla planer så som de skrevs inför Paris verkligen efterlevdes till punkt och pricka (och det finns ju, som sagt, ingen garanti eller ens mekanism för det) så skulle temperaturhöjningen ligga kring eller till och med en bra bit över 3 grader snarare än under 2 grader.

Parisavtalet lovade att vi skulle hålla oss väl under 2 grader och arbeta för att komma under 1,5 grader. Många av oss blev helt förbluffade över det där med att 1,5 grader nämndes, då det uppfattas som hopplöst svårt. Vi är ju på väg mot 3–4 grader, och Parisavtalets mer konkreta delar skulle i bästa fall tyda på att vi närmar oss snarare 3 än 4. Var kom 1,5 ifrån? En del säger att östater och lågliggande länder inte kunde åka hem och ”fira” ett avtal som innebär att man hamnar under vatten. Andra hoppas att det kanske kan skapa en legal bas för framtida juridiska stämningar.

Om det finns uppenbara nackdelar med att varje land beslutar om sina klimatplaner så finns också fördelar. En av dessa är att debattklimatet kring klimatfrågan blir annorlunda. I den klassiska typ av förhandlingsklimat som rådde vid förhandlingarna i Köpenhamn 2009 handlade allt om en fördelning av en viss börda (klimatanpassningen), vilket gjorde att rättvisefrågorna blev synliga. USA släpper ut cirka 20 gånger så mycket koldioxid per person som Indien eller fattiga länder i Afrika. Därför är fördelningsfrågorna viktiga. Men i avsaknad av ett överordnat organ blir också synen på vad som är en rättvis fördelning en förhandlingsfråga. Utsläppsintensiva länder som USA tenderar att tycka att alla länder skall minska sina utsläpp med lika många procent, medan länder som Indien med låga per capita-utsläpp har ett intresse av en allokering i förhållande till befolkningen, det vill säga att varje person ska få släppa ut lika mycket. Forskning jag gjort tillsammans med kollegor visar att medborgare på olika kontinenter alla tycker att rättvis fördelning är mycket viktig. Problemet är bara att de har så olika uppfattning om vad som är rättvist.

Jag tycker också att rättvis fördelning är viktigt, men man kan inte blunda för att detta angreppsätt hade viss tendens att förlama förhandlingarna. Alla var inställda på att få så ”bra” avtal som möjligt – det vill säga så liten utsläppsminskning som möjligt, så lite klimatarbete som möjligt! I en världsprocess där de nationella klimatplanerna har stått i fokus har diskussionen varit annorlunda. I stället för förhandlare som försökt få så stor del av ”utsläppskakan” som möjligt har man i större utsträckning mobiliserat kring frågan: ”Hur kan mitt land bidra – vad skulle vi faktiskt kunna göra för klimatet om vi ansträngde oss?” Detta har i vissa fall varit väldigt välgörande. Det finns ett antal länder, som Etiopien, som tagit fram mycket radikala planer för grön tillväxt där de skall utvecklas snabbt – industrialiseras och bli åtminstone medelinkomsttagare utan att öka utsläppen av klimatpåverkande gaser alls. Detta är givetvis ett nytt sätt att tänka, och många förhandlare och forskare menar att det är avgjort mer konstruktivt än att fokusera på fördelning av utsläpp.

Jag var just i Addis Abeba som talare på ett möte där etiopiska ministrar och givare från olika länder diskuterade. Etiopien hoppas förstås på finansiering för sin strategi utifrån. Hade vi haft ett avtal som det vi hoppades på i Köpenhamn skulle de fått det automatiskt genom att sälja utsläppsrätter. I Parisavtalet finns ingen sådan tydlig mekanism – åtminstone inte än.

Var och en vet att om man lever på en dollar om dagen så är man mycket fattig. I Etiopien är BNP lite drygt en dollar om dagen per capita – vilket betyder att de flesta är rejält fattiga. Kan ett sådant land formulera så djärva och konstruktiva klimatplaner är det verkligen inspirerande, och de borde belönas så att de dessutom kan inspirera andra utvecklingsländer. En möjlighet vore kanske att emittera gröna obligationer. Där är Göteborg en internationell föregångare: Vi var första stad i världen att ge ut gröna obligationer 2013, kanske kan vi bidra med teknisk expertis?