Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-11-13 03:00
Trump är en parodi på tidens krav på hårda tag, skriver Sven-Eric Liedman. Bild: Susan Walsh
Trump är en parodi på tidens krav på hårda tag, skriver Sven-Eric Liedman.

Krav på hårdare tag riskerar att bli till våldsspiral

Vi lever i vredens tidsålder, säger den indiske författaren Pankaj Mishra. Han kan ta exempel från sitt hemland men också från snart sagt hela världen. Vad var det annat än vrede som förde fram Donald Trump till presidentposten i USA?

Även i Sverige är många arga och besvikna. Regioner är bortglömda, och yrken är satta på undantag. Höga röster gör gällande att det som en gång var svenskt håller på att förstöras.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Inte sällan tar sig ilskan våldsamma uttryck. Men oftare är den som en pyrande glöd. Inte fyr och flamma, men en stickande rök som letar sig in i minsta skrymsle.

Vreden härskar, men den är inte ensam. Dess hetta står i skarp kontrast till kylan i de ekonomiska kalkylerna. Där råder en rationalitet som bara känner ett högsta värde, vinsten, och där härskar Den Enda Vägens Politik. Marknader måste avregleras. Lönerna måste spridas så att människor får just så mycket som deras insatser är värda. Den som tjänar dåligt har sig själv att skylla. Den som står utan jobb har ansvaret för att skaffa sig ett nytt.

Hetta står mot kyla. Men de är inte utan samband! Den ekonomiska politiken i Sverige och världen har skapat förutsättningarna för missnöjet och vreden, den har dragit skarpa gränser mellan den lyckade och den misslyckade, den har utarmat hela landsändar men fått metropoler att gnistra av rikedom och välstånd.

Men det är inte den nya ekonomins gullgossar som drar vreden på sig. Tvärtom: de kan göra sig till talesmän för de missnöjda. Donald Trump kan förena sig med de missnöjda och rikta deras vrede mot dem som utmärker sig genom ord snarare än pengar: traditionella politiker, journalister, författare, forskare, ”de som tror att de vet”.

I USA röstade tillräckligt många på Trump, miljonärssonen som blivit miljardär, för att han skulle bli vald. Han gav ord och gester åt deras misstro mot etablerade sanningar. Han angrep landets förra First Lady som om han själv varit en Mr. Nobody. Han vältrade sig i invektiv och lögner och bemötte varje angrepp med ett värre.

 

"Trump är en parodi på tidens krav på hårda tag."

 

Vi lever inte bara i vredens tidsålder utan också i struntpratets.

Trump hade man kunnat avfärda med ett skratt om han bara inte varit så mäktig. Även de som är eniga med honom om det mesta finner honom löjlig och överdriven. När New York faller offer för ännu ett av dessa groteska terrordåd är Trump genast redo att utfärda en dödsdom över gärningsmannen. Många tycker som han; men de vet att en president i USA inte får föregripa en domstols utslag.

Trump är en parodi på tidens krav på hårda tag.

Men själva kraven delar han med många, inte bara i USA utan över hela världen – även i Sverige. Överallt talas det om upprustning och större vaksamhet mot hoten utifrån. Överallt ropar man efter fler poliser och bättre ordning. Det ska inte klemas med brottslingar, inte ens med dem som ännu bara är misstänkta, säger man.

Ordningen ska upprätthållas till varje pris. För att klara av det när poliserna, ofta instängda i mer eller mindre meningslösa administrativa uppgifter, inte räcker till har Sverige kommit på en originell lösning: man låter privata vaktbolag sköta ordningen på många platser. Vakterna saknar nästan helt utbildning – några veckor bara – men är ändå utrustade med en rad krävande befogenheter. Per Wirtén har nyligen tagit upp risken med denna oordningens ordning i Dagens Arena. Vad kan hända när statens våldsmonopol privatiseras?

De hårda tagens älskare öser sitt förakt över dem (oss) som inte har lika hårda nypor. En riksdagsman för moderaterna kallar domstolarnas personal för ”syltryggar”. Samme riksdagsman går till attack på kvinnor (eller är det även män?) som ställer upp till flyktingars försvar med tillmälet ”batikhäxor”.

Syltryggar och batikhäxor förstår inte landets bästa. Framför allt förstår de inte att flyktingar måste hållas kort. Vi kan inte släppa in dem över gränserna, och framför allt kan vi inte låta dem stanna. Några särskilt ömmande fall kan få bli kvar tillfälligt, men om de inte klarar sin utbildning och sedan får jobb på nolltid måste de tillbaka till det blodiga helvete som de flytt ifrån.

Vi som levt länge kan sakna 1970-talets debatt om kriminalpolitiken. Då gjorde Tage Danielsson filmen ”Släpp fångarne loss – det är vår!”, och då blev Jarl Hjalmarsson den humana kriminalvårdens främste förespråkare. Tidigare hade han varit en hårdför ledare för Högerpartiet, dåtidens Moderater – men nu framträdde han som syltryggarnas talesman. De få som stack ut och ville ha hårda tag igen skrattades ut. Astrid Kristensson, landshövding i Växjö, blev ”batongmormor” med svenska folket.

Det hör till saken att brottsligheten är brutalare idag än på 70-talet. Gängkriminaliteten skördar många unga mäns liv. Det finns ett terrorhot också i Sverige. Även om brottsligheten inte är värre än för fyrtio år sedan har den fått hårdare kanter.

Hårt ska med hårt fördrivas, säger den stränga ordningens talesmän. Men i så fall hamnar man i en våldsspiral. Tilltron mellan människor minskar i samma mån som brutaliteten ökar.

Det är vi batikhäxor och syltryggar som måste mana till besinning. Vi vet att roten till det onda är den växande ojämlikheten i samhället. Den ena, slagen till marken av sjukdom, får nej av Försäkringskassan, medan den andre placerar sina miljoner på Malta för att kunna köpa en energislukande lyxjakt.