Ledare. Thomas Sterner.

2017-11-15 03:00
Demonstranter utklädda till isbjörnar och Donald Trump protesterar under COP23. Foto: Bernd Thissen / AP / TT
Demonstranter utklädda till isbjörnar och Donald Trump protesterar under COP23.

Klimatförhandlingarnas tidslinje blev en cirkel

Det är Fars dag när jag skriver detta och jag är i Göteborg. Jag har alltså tackat nej till att åka till Bonn där många av mina vänner och kollegor tillbringar ännu en frustrerande klimatvecka. Jag bodde i Köpenhamn och Paris under de stora förhandlingarna där. Den i Köpenhamn skulle lösa alla våra problem – staden döptes om till Hopenhagen och jag minns ett euforiskt möte med Ärkebiskopen Desmond Tutu ute på ett kallt danskt torg som just då kändes varmt av inspiration och hopp. Men det blev mest flopp.

Flera andra möten har jag deltagit virtuellt via Skype i seminarier för att slippa spä på med koldioxid från ännu en flygresa. I Paris 2015 var jag dock närvarande för jag bodde där då. Trots terrorattentat och låga förväntningar lyckades mötet ingjuta en nästan total enighet mellan alla länder om ganska radikala mål.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Sedan dess har vi grubblat på vad Parisavtalet egentligen betyder – och ja, jag har skrivit en spalt förut om den saken. Men nu är det alltså Bonn och COP23. Att det är en så hög siffra och så många år som gått förspillda är kanske den största och sorgligaste nyheten. Den berömda ”tidslinjen” för klimatförhandlingarna är som en cirkel – nu är vi tillbaka till frivilliga bidrag från länderna – ungefär som på 90-talet. Något bra måste ju ändå ha hänt eftersom Donald Trump vill gå ur (det är lätt att förfalla till att bara skriva om Trump och den parodiska regim han leder, där oljebolagsdirektörer och fanatiska klimatskeptiker har satts att sköta naturvårdsverk och ministerier).

Jag läste i DN om en modig visselblåsare, Joel Clement, som avgått med buller och bång från naturvårdsverket (EPA) i USA i protest. Ledningen ville omplacera honom, en naturvetenskaplig expert på Arktis, till att kolla bokföringen i oljebolag! Ren maktdemonstration för att bli av med folk. Det är kanske i sådana detaljer som Trump har mest makt, för politikerna i USA styr mycket i den praktiska politiken.

Annars får man titta på små (men för all del viktiga) detaljer för att se vad som händer detta året i COP23. För första gången leds klimatförhandlingarna av en liten ö-nation Fiji och många hoppas att det skall ge litet extra energi och fokus på havsnivåhöjningar. En makaber underhållning kan man finna i detaljerna gäller vilka som signerar Parisavtalet. I princip gick alla länder med – men inte Syrien som har fullt upp med storskaligt folkmord och Nicaragua som ville skapa litet rubriker genom att inte skriva på – Parisavtalet gick inte långt nog. Nu har Nicaragua kommit på att det var roligare att skriva på vilket lämnar Trumpen ensam i den alternativa vetenskaps-Världen i sällskap endast med Syrien. Häromdagen kom även Syrien på att man vill skriva under ...

Jag var med på ytterligare ett möte – ett slags COP21, ett halvår efter COP21 i Paris då fransmännen lämnade över stafettpinnen till Marocko (som ju organiserade COP22 i Marrakech). Det var en ceremoni i Elyséepalatset (och väldigt hedrande eftersom jag fick sitta bredvid Ségolène Royal, presidentens före detta fru och miljöminister). Här sa fransmännen ungefär som såhär att nu har vi fixat nästan allt med Parisavtalet – nu är det bara en sak kvar och det är det där med pris på koldioxid – det vore fint om ni kunde ordna den frågan. Det är ingen överdrift att säga att den fortfarande är olöst.

Ekonomer kan hoppa över det här stycket men alla andra undrar säkert varför det är så viktigt med ett pris på koldioxid? Får jag ställa en motfråga: hur skall man annars styra en värld med sju miljarder människor? En del drivs naturligtvis av idealitet och försöker göra bra saker men hur skall ett litet företag i Kenya veta vilken transportlösning de skall använda? Hur skall ett kloster i Bhutan eller en gård i Pampas veta vilken teknik de skall använda?

Alla kan inte sätta sig in i alla detaljer i vetenskapen och sedan väga dessa mot andra mål. Vi tvingas använda enkla kalkyler – som: vad blir billigast? Om då oljan och kolet kostar mer så kommer miljömålen med automatiskt i kalkylen – annars är risken att de helt glöms bort.

Nåväl, det är svårt att bestämma om prissättning på koldioxid – särskilt när världens mäktigaste stater styrs av fossila bolagsdirektörer. Räkna efter hur många länder som styrs så! I brist på att man har svårt att ta tag i de allra viktigaste och svåraste frågorna så jobbar ändå förhandlarna med andra viktiga frågor. De försöker komma överens om kriterier för att följa upp NDCs – ländernas klimatåtagande. Dessa NDCs måste strömlinjeformas. Man skall komma överens om datum och beräkningsprotokoll, scenarier för att göra dem jämförbara och för att skapa ett underlag för uppföljning. Man vill skapa förutsättningar för att finna sätt att skärpa åtagandena.

Här finns tyvärr mycket kvar att göra. Några av mina kollegor arbetar med att försöka skapa protokoll och metoder för att jämföra åtgärder – som ju i olika länder kan se mycket olika ut. Hur jämför man en koldioxidskatt med ett regelverk för energisnålare bilar eller ett bidragssystem för solenergi?

Kapacitetsutveckling är fortfarande ett hett ämne. Det var en av slutsatserna i Paris att det var en grov orättvisa att de fattiga länder som har mest att förlora inte ens har kapacitet att analysera problemen själva och hindras från att delta med full kraft i förhandlingar av detta. Det borde vara självklart att vi alla försöker bidra till att fylla det glappet.