Ledare. Catharina Thörn.

2017-09-25 03:00
”Karlatornet är ett ideologiskt och spekulativt prestigebygge som förändrar Göteborgs skyline och samtidigt förstärker det ojämlika samhälle vi lever i”, skriver Catharina Thörn. Foto: Pressbild
”Karlatornet är ett ideologiskt och spekulativt prestigebygge som förändrar Göteborgs skyline och samtidigt förstärker det ojämlika samhälle vi lever i”, skriver Catharina Thörn.

Karlatornet – elitens dröm om en annan värld

Just nu pågår Göteborgs Internationella Konstbiennal och intressant nog har Chalmers arkitektur upplåtit utrymme för Jonas Staals träinstallation om arkitektur och kapitalism. Jonas Staals konstverk består av två delar. Den första delen är en träskulptur med utskurna siluetter av världens högsta byggnader sedan slutet av 1800-talet. På den ena sidan av träskulpturen formar utskurna hålrum byggnadernas siluetter. På den andra sidan är siluetten tecknat i rött och byggnaderna har vänts upp och ned, som om de faller rakt ned mot marken. Den andra delen av konstverket utgörs av en bildskärm med tillhörande ljudspår som visar relationen mellan uppförandet av världens högsta byggnader och de största ekonomiska krascherna från 1870-talet och framåt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jonas Staals verk har sin grund i det så kallade Skyscraper Index som listar hur världens mest kända höga byggnader har färdigställts nära inpå eller strax efter en ekonomisk krasch. Till de mest välkända hör Empire State Building som invigdes innan Wall Street kraschade 1929 eller World Trade Center som invigdes under börs- och oljekrisen 1973. Även om det är omtvistat och relativt spekulativt att försöka förstå ekonomiska kriser baserat på byggnaders höjd säger indexet något om kapitalismens logik och cykler. Byggnader som skjuter i höjden kan både ses som ett symptom på att det finns ett överskott av finansiellt kapital som måste investeras och grandiosa fantasier hos den ekonomiska eliten om att bygga landmärken över sig själva.

Det är intressant att denna utställning tar plats just här och just nu då planerna på att bygga Nordens högsta skyskrapa, Karlatornet, pågår för fullt i Göteborg. ”Välkommen upp, välkommen hem” står det på Karlatornets hemsida, följt av en rad bilder på exklusivt inredda bostadsrätter där de boende utlovas ”unik service”. Här skrubbar ingen sin egen toalettstol och tvätten skickas nedåt, både bokstavligen och metaforiskt. Ett lättsamt liv utlovas för dem som har råd – till och med lilla vovven kommer att få tillgång till ett eget hund-spa. Med Karlatornet bygger Göteborg in sig i en ny urban ordning där klasskillnader inte bara märks i polariseringen mellan centrum och periferi utan byggs på höjden. I en stad som är styrd av en röd-grön majoritet har debatten om den ideologiska betydelsen av detta bygge varit märkligt tyst. För den här debatten kan inte reduceras till en enkel fråga om att vara för eller emot höga hus. Karlatornet handlar inte heller bara om vilken stad i Norden som ska vinna loppet mot himlens höjder. Det är ett ideologiskt och spekulativt prestigebygge som förändrar Göteborgs skyline och samtidigt förstärker det ojämlika samhälle vi lever i. Ett samhälle där knähunden på våning 65 i Karlatornet får ett bättre liv än de som tvingas till osäkra låglönearbeten och tillfälliga boenden.

Forskaren Stephen Graham menar att vi är på väg mot en ny tidsålder där ojämlikheten kommer ta nya rumsliga former. I sin bok ”Vertical: The city from -satellites to bunkers” skriver han om ett klasskrig som förs från ovan. För i takt med att de ekonomiska skillnaderna mellan fattig och rik ökar skapas fantasier hos eliten om en värld upphöjd över de stora metro-polernas avgaser, smuts, trängsel och fattigdom. De skyskrapor som nu växer fram över hela världen erbjuder just detta. Som egna världar höjda långt ovan mark erbjuder de rum för att bo, äta, arbeta och motionera utan att de boende någonsin behöva komma ned på marken. Det är vår tids nya utopi – en värld där rikedom bokstavligen erbjuder dig en plats att se ned på alla andra. Eliten, skriver Stephen Graham, siktar på att ta över himlen. Och med det, kan tilläggas, drömmen om framtiden. Det här handlar om en utopi som satt parantes om demokrati och jämlikhetssträvan – som om de vore dammiga kvarlevor från ett annat århundrade.

När jag står där på utställningen här i Göteborg och betraktar skyskrapan Burj Khalifas utskurna siluett tänker jag på mediernas rapportering då detta prestigeprojekt skulle invigas år 2010. Skrapan, som fortfarande är världens högsta, invigdes med pompa och ståt. Men det fanns smolk i bägaren. Bara några veckor innan invigningen hade Dubais enorma skuldkris på över 100 miljarder dollar avslöjats. Då, 2010, talades det om skrapan som en smaklös symbol för Dubais ojämlika ekonomi där pengarna koncentreras i ett fåtal händer och det verkliga arbetet utförs av billig arbetskraft importerad från andra länder med förbud att organisera sig fackligt.

Nu, bara sju år senare, är det alltför tyst i den politiska debatten om vilken form av ekonomisk ojämlikhet som befästs och förstärks i takt med att höjden på husen stiger och lyxen på våningsplanen accentueras. I stället verkar Sverige gått in i en allmän yra över höga hus – där diskussionen snarast handlar om hur coola och moderna storstädernas skylines kan bli. Det är dags för vänstern att vakna upp. Vi måste skapa alternativ för storstädernas framtid. Stadsbyggnad är också samhällsbyggnad. Det handlar om ett bygga en struktur som skapar förutsättningar för ett jämlikt samhälle. Och det är bråttom. För den ekonomiska eliten har fått vittring på ett samhälle där idén om jämlikhet kan lämnas kvar på bottenplan medan de tar hissen till minglet på takterrassen.