Ledare. Cecilia Verdinelli.

2017-10-09 03:00
Grannar i Gårdsten sörjer de döda. Foto: Adam Ihse / TT
Grannar i Gårdsten sörjer de döda.

Inte rättvist att skylla barnens död på socialsekreterarna

Tre små syskon, det äldsta åtta år gammalt, mördades i somras i Göteborg. Det skedde på den gård i Gårdsten där jag växte upp, bland de trappuppgångar där Eija Hetekivi Olssons rasande hjältinna Miira sitter och bränner prickar med sin trimmade tändare i romanen ”Ingenbarnsland”. Små barn dör numera inte, särskilt inte en våldsam död, utan att det uppstår kollektiva sorgeuttryck, i synnerhet på sociala medier. Men i detta fall har jag inte sett några några som helst babyblå änglar eller gråtande nallar på Facebook, och inte heller den sortens FB-inlägg som rasar mot gärningsmannen och kräver hårdare tag (”dela om du håller med”).


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det var den 20 juli. Då blommar vresrosorna, som jag i många år kallade ”förortsnypon”, illrosa i bostadsbolagets rabatter och betongen utstrålar en mild värme även en kall sommar. Mitt i djupaste industrisemestern, den tid på året när den som söker kontakt med socialtjänsten eller försäkringskassan hamnar i mardrömslika loopar av flervalstoner i telefonen, hänvisas åter och åter till ”vår hemsida, där vi svarar på de vanligaste frågorna”, får höra inspelade meddelanden om att Birgitta är åter på kontoret och så ett datum som redan överskridits med flera dagar. Piiip.

Men vissa myndighetsfunktioner är alltid redo. Den morgonen hade kronofogde, fastighetsägaren Gårdstensbostäders representant och låssmeden stämt träff för att avhysa en trebarnsfamilj, ett ärende som bollats med socialtjänsten länge men inte lösts. Nu alltså verkställning. Man kan tänka sig att ingen av dessa tre var särskilt glad eller särskilt ledsen denna sommarmorgon. Avhysningar är vanliga, avhysningar av barnfamiljer inte heller direkt ovanliga trots kommunala nollvisioner. I fjol vräktes 106 barnfamiljer i Göteborg.

Det var låssmeden som först reagerade på röklukten, förmodligen när han var framme och inspekterade låset och grunnade på vilken modell han skulle ersätta det med, och som ringde 112. ”Ja, vi fick ju avbryta” kommenterade kronofogden kärnfullt. Resten av historien känner ni till; man fann en mamma och hennes tre barn döda eller döende. Pappan häktades, och hängdes ut i medierna. Experter uttalade sig om ”Ett av de grövsta relationsbrotten någonsin” (en rubrik som ligger kvar på GP). Det tog två eller tre dygn innan den lilla detaljen att den mördade familjen skulle avhysas samma dag som morden överhuvudtaget började nämnas. Efter obduktionen stod det också klart att det med överväldigande sannolikhet varit mamman som dödat barnen i det som brukas kallas för ett utvidgat självmord.

Socialtjänsten i Angered startade en utredning. Förra veckan blev den klar, och kanske är ingen förvånad över slutsatserna: Ett stort antal missar och brister uppdagades. Ansökan om stöd från familjen blev liggande utan att något beslut fattades. Viktiga mejl låg olästa i inkorgen på grund av att det var semestertider. Inte en enda av socialtjänstens anställda gjorde något försök att direkt kontakta familjen. De olika enheterna inom socialtjänsten har inte förmått kommunicera med varandra. Socialtjänsten ordnade aldrig något tillfälligt boende åt familjen sedan vräkningsbeslutet tagits, oklart varför.

Det är den sorgligaste av läsningar. Att anklaga socialsekreterarna för de tre småbarnens död vore inte rättvist. Det är inte högafflarna som ska fram. Socialsekreterarna är en av de mest hårt ansatta yrkesgrupperna. Ingen människa utbildar sig till socionom utan att ha en vilja att göra sitt bästa för samhällets fattiga och trasiga. I en rapport från 2016 menar hälften av landets socialsekreterare att de inte har tillräckligt med tid för att fullgöra sina arbetsuppgifter. Arbetsmiljöverket beskriver återkommande yrket som ”starkt psykiskt påfrestande”. Rekryteringen går trögt, många platser är vakanta.

Och jag tror nog att alla som haft i praktiken beslutsfattande funktioner inom det som i bredaste mening kan kallas omsorg (skolkuratorer, biståndshandläggare inom äldreomsorgen, sjuksköterskor inom öppenvårdpsykiatrin, förskolerektorer och många, många fler) läser utredningen som en blodisande men samtidigt diskbänksrealistisk skräckroman. Det är så lätt att dra paralleller, att förstå precis vad som hänt.

Vi har alla våra väntelistor som bara blir längre, listor som vi helst inte tittar på men som chefen upplyser om med bister min och excelkurva på APT:n, vi har alla våra ärenden som blivit olösliga surdegar därför att samhället inte har ambitionen eller resurserna att lösa vissa surdegar och det därför helt enkelt inte existerar något som kan kallas ”adekvata insatser”. Det enda vi kan göra är att försöka skyffla ärendet bortåt, uppåt, till en annan enhet. Och därför blir ärendet ett oläst mejl i inkorgen hos en Birgitta eller en lunta i Görans fack. Man sneglar på den där luntan i facket alltmedan veckorna går men den ligger kvar, tills ärendet som en gummiboll i ultrarapid kommer tillbaks till dig när ytterligare en årstid passerat.

Medan inkomstklyftorna ökat och skatterna minskat har våra lagar och paragrafer avseende den korrekta hanteringen av fattiga och trasiga förblivit oförändrade, lika stolta och ambitiösa som förut. De enskilda individer som ska överbrygga detta glapp misslyckas naturligt nog med sitt uppdrag trots att de tänjer allt vad de kan. Vissa slutar försöka. Andra inte. Ibland leder det till att människor dör. Ni som är socialsekreterare, om ni är skyldiga de tre småttingarna i Gårdsten något är det att tala så högt och så ofta som möjligt om detta glapp, där ni står i kläm mellan budgetpress och tuffare-krav-retorik från politiker å ena sidan och de ambitiösa lagarna å den andra.