Ledare. Hanna Strömbom.

2017-05-02 08:27

Hög tid att infria gamla löften om sprutor

Ingen ansvarig kommer skriva under på att beslutet om sprutbyten förhalas. Men ibland är tröghet i beslutsfattande system en garant för demokratins säkerhet. Ibland ter det sig som ett våldsamt skämt, skriver Hanna Strömbom.

”Det är på något vis som att neka folk att använda kondom.”

Så konstaterade missbrukande Annika känslan av det hårdnackade politiska motståndet mot sprutbyten i Göteborg. Det är nu tre år sedan.

Redan då var frågan gammal. Socialdemokraterna hävdade liksom (M) och (KD) med en dåres envishet att Göteborg skulle gå en annan väg.

Att Världshälsoorganisationen, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, en lång rad medicinska experter och lokala röster från brukarföreningar, RFSL med flera menade annorlunda spelade ingen roll. Pundande skulle inte understödjas, medborgarna skulle sluta knarka.

Jag hade som reporter blivit hembjuden till Annika för att tala om de alternativ som erbjöds injicerande missbrukare på andra ställen i landet. Hon berättade att hon injicerade amfetamin första gången när hon var 15 år. Det var länge sedan. Sommarvärmen hade nu kommit men hon ville inte gärna gå barbent, på armar och ben fanns knöliga förhårdnader och svarta gropar – resultat av att hon försökt ”hacka” med en trubbig nål. Sådär mellan tummen och pekfingret uppskattade hon att hon använde sina engångsnålar ett femtiotal gånger. De låg och skramlade i en låda som man inte behöver vara särskilt äckelmagad för att rygga tillbaka inför synen av. ”Detta är som att leva i en relation med misshandel.”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I början av maj för två år sedan kunde vi konstatera att folkhälsominister Gabriel Wikström fått nog. Det kommunala vetot skulle avskaffas. På snabbast möjliga vis sattes processen i gång för att i praktiken tvinga Göteborg att gå på expertisens linje och ersätta moralism med rena sprutor. Ett utmärkt beslut av ministern. Att Sveriges missbrukare har bland den högsta dödligheten i Europa är inget annat än en skam, en situation som ska behandlas som ett akut kristillstånd.

Sprutbyten är naturligtvis just vad det heter, men också ett sätt att få kontakt med en grupp som annars gärna undviker myndighetskontakter. Som behöver vård och som vården vill ha kontakt med. Den som delar nålar kan bära på blodsmitta som hiv, eller den betydligt vanligare hepatit C, utan att veta om det. Hepatit C kan ge allvarliga leverskador. Medicinerna är dyra och stoppar inte patienten från att åter bli smittad.

Annika berättade oroligt om vänner som hamnat på Östra med hjärtproblem. Just den dagen låg en vän inlagd med otäcka sår. Att använda smutsiga nålar kan medföra stafylokocker. Stafylokocker kan leda till akut endokardit, inflammation i hjärtklaffarna som slutar fungera. Ett tillstånd som kan leda till döden.

I mars förra året kovände så Socialdemokraterna i Göteborg och sällade sig till det politiska läger som visst ville se sprutbyten även i Göteborg. Om vändningen uteblivit hade staden helt enkelt blivit överkörd och hur skulle det ha sett ut. Glädjen var stor hos dem som förespråkat den väg som Malmö/Lund gått sedan strax 30 år, som Stockholm hade i full gång, som lilla Västervik lyckats starta. Från sjukvårdspolitikernas håll var kusten redan klar, åsiktsmässigt. Och från och med i mars i år skulle lagändringen träda i kraft.

I dag kan vi berätta att utlovade sprutbyten i Göteborg dröjer. Ännu mer.

Ingen ansvarig kommer skriva under på att beslutet om sprutbyten förhalas. Men ibland är tröghet i beslutsfattande system en garant för demokratins säkerhet. Ibland ter det sig som ett våldsamt skämt.

Inom kort omsätts en human hållning till patientgruppen till praktik i Halland. I Göteborg ska det bli klart innan valdagen nästa år. Kanske.

Injicerande missbrukare är inte en grupp som smörjs för att lockas till vallokalen. De är varken i antal eller påverkansmån en maktfaktor. Men de är människor. Med otäcka sår. Med hög risk för kroniska och livshotande sjukdomar. Med ett drygt år till av hackande med smutsiga nålar och havererande hjärtklaffar som följd av beslutsfattandets tröghet. Det är inte fräscht.

Utredningar ska skrivas, beslut ska fattas, budgetar ska tas. Allt tar tid. Just nu är det inte heller fräscht.

(Fotnot. Annika heter egentligen något annat.)